Det är väl typiskt... min gudson har varit på besök från England och såg fram emot snö. det kom lite i mådags, men den försvann ju ganska snabbt. Så igår, dagen efter att han åkt hem, ja då vaknar vi till detta...

Härligt kan tyckas, men jag som är en äkta skåning i den bemärkelsen att jag endast gillar snö om jag kan sitta inomhus och titta på den, jag blev mest irriterad eftersom jag var tvungen att åka ut en sväng igår och handla.

Idag ska vi ner till vänner i Kävlinge på brunch kl 10.30, det ska bli jättekul men jag får nog ge mig av lite tidigare än planerat, för att vara på den säkra sidan. Även om motorvägarna blir plogade så kanske det är halt, så ja jag får nog räkna med tjugo minuter längre körtid än vanligt.

Thomas blev inkallad till sitt jobb för att skotta snö kl sju imorse och precis nu så kom plogtraktorn och skottade undan snön utanför vårt hus här i Ausås.

Imorgon är det måndag, vardag och jag börjar åter vänta på samtal och mail från arbetsgivare som vill träffa mig eller anställa mig. Det är ganska ångestframkallande om jag ska vara ärlig. Jag är faktiskt rädd, inte bara orolig utan rädd, för att jag ska bli erbjuden ett jobb, tacka ja och sen inse om en månad eller två att jag hatar stället.

Då kommer jag bara att få bita ihop, böja ner huvudet och jobba på. För familjens skull. Jag kan inte hålla på och hoppa runt till olika arbetsplatser längre, dels så gör det familjen stressad och det ser inte bra ut på CV:n.

Jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle komma att vara i den här situationen med dessa känslorna, jag trodde att jag skulle ha ett större lugn nu när jag är 43 år fyllda. (Herregud 43.....)

Nu; klä på sig, sätta sig i bilen, köra till vänner och få annat att tänka på.