Alla inlägg under mars 2018

Av ladivamaria - 12 mars 2018 10:42

TACK!

Jag har fått så mycket kärlek sen mitt förra inlägg. Mail och sms med uppmuntrande ord, försäkran om att det kommer att gå över och faktiskt bli bättre när jag är helt återställd. Ni har berättat Era egna historier och även peppat och tackat mig för att jag beskrivit känslan så rätt, att det är precis så det känns, så många det är som inte mår bra. Utmattningssymptom är ju idag en folksjukdom som påverkar alla på något sätt. Om inte du själv drabbas så har du garanterat någon i din närhet som gör det.

Vi måste våga prata om det, sluta skämmas och sluta skuldbelägga!

Vem som helst kan hamna där, ramla ner i det svarta hålet, gå in i den berömda väggen, det är inget man behöver skämmas för. 

Viktigast är att man sen får stöttning och tröst av människor runt omkring en när man börjar vägen tillbaka. Att familjen, vännerna och kollegorna har förståelse och acceptans att nu måste det bli en viss förändring i rutinerna, man orkar inte höra av sig och träffas lika ofta som man gjorde förut, men det betyder inte att man slutat tänka på sina vänner, eller att man slutat bry sig, det är bara så att det inte funkar just nu, man behöver bara lite tid. Jag håller på att lära mig att be om hjälp, i lördags lämnade jag en kort lista med saker jag ville att min man skulle göra medan jag och min dotter åkte och dansade med babblarna. När jag kom hem tackade jag honom för hjälpen och han svarade; Du behöver inte tacka mig, jag bor också här, vi delar ju på allt. Och ja, det är ju sant, vi är ett team min man och jag, det som påverkar honom, påverkar även mig och när jag mår dåligt så känner ju han det också. Vi lyfter varandra och går sida vid sida genom livet tillsammans.

Jag inser att jag under en väldigt lång period, mer än tio år, kanske nästan tjugo, har rusat fram i livet, haft något underligt mål som jag strävat efter fastän jag egentligen inte velat nå det. Det som jag verkligen varit intresserad av, det som mitt hjärta längtat efter, det har jag inte vågat satsa på, rädslan för att misslyckas har varit så stark att den nästan kvävt mig och jag har ignorerat mina innersta önskningar. Jag har jagat andras bekräftelse och struntat i att bekräfta mig själv, bönat och bett att andra ska älska mig, men inte älskat mig själv, jag är förvånad att jag inte brutit ihop tidigare, jag måste ha varit som en tickande bomb.


Nu, med hjälp av klok vägledning, böcker, meditation och vila, så inser jag att jag skadat mig själv mycket, och tillåtit andra att såra och skada mig. Tyckt att det är ok, det är fullt acceptabelt att behandla mig så, för jag betyder ändå ingenting.

Det är stop nu.

Jag behöver mer tid, jag tänker ge mig själv det, tid. 

Tid att läsa

Tid att läka

Tid att skriva


Och jag tänker älska.

Jag tänker älska så mycket att alla i min omgivning ska känna det.

Jag tänker tillåta mig själv att falla ihop de dagar jag behöver det och ge mig själv extra omtanke, extra tid och strunta extra mycket i disken.

Jag vill uppmuntra dig att göra detsamma, lyssna mer på dig själv, det kan man göra utan att gå på som en ångvält och trycka ner andra människor, vad är det du vill? Vilken väg vill du ta? Vad är bäst för dig?

Och respektera dig själv, du är bra som du är, du är tillräcklig.




ANNONS
Av ladivamaria - 6 mars 2018 20:39

Jag är vad man brukar säga ”duktig”. Så jävla duktig. Egentligen har jag alltid trott att jag är väldigt lat, och aldrig sett mig själv som särskilt duktig på någonting alls. Men det kanske är en klassisk definition av den ”duktiga flickan”, man tycker inte att man kan något eller är bra på någonting. Alla andra är bättre än mig, på allt de tar sig för.


Jag är 42 år och min ork är slut. Helt slut, jag orkar knappt stiga upp ur sängen på morgonen. Jag har ingen mer energi att ge, ingen pepp eller motivation att skicka ut för att få alla runt mig att må bra och känna att livet är underbart. För innerst inne så tycker jag det, livet ÄR underbart, men svårt. Ibland väldigt svårt. Just nu nästan för svårt för mig. Jag hittar ingen väg ut, ingen stig till harmoni och lugn.

Jag känner kraven som en stor tyngd över mina axlar och jag kan inte lyfta oket, trots att jag placerat det där själv, ingen annan har ställt dessa krav på mig.

Krav om att vara en perfekt mamma, perfekt fru, perfekt bonus mamma.

Eller, faktiskt inte perfekt. Bara en bra mamma, som min dotter kommer att se upp till, respektera och inte önska vore död när hon är 15. En bra fru som är härlig att komma hem till och som visar med de små medlen hur mycket hon älskar sin man, som håller sitt hem städat och rent, snyggt och i ordning. Och en bra bonusmamma.

Man ska respektera barnen, inte tränga sig på, vara rolig och skoja med barnen så de känner sig trygga, men ändå sätta ner foten och vara någon de respekterar och vara delaktig i deras uppfostran varannan vecka. Men inte för mycket. Inte ta för stor plats och tro att man verkligen kan bestämma något. För man är inte den riktiga mamman. Bara finnas i bakgrunden och assistera med mat (god mat såklart) och pengar.


Sen ska man jobba och vara en bra kollega, både dra sin last så att säga, jobba bra, inte vara lat så att ens kollegor får jobba dubbelt och gärna även ha humor, vara glad och passa in i gänget. Även på jobbet ska man ta för sig och visa framfötterna men inte för mycket, inte ta för stor plats så man trampar någon annan på tårna och skapar dålig stämning, att kollegorna känner sig mindervärdiga. Man måste simma i mitten av strömmen, i jämn takt, samma hastighet som de andra. Det är viktigt.

Inte att förglömma är ju också varför man sökte sig till att jobba med människor? För att man älskar människor och vill viga sitt liv åt att hjälpa, stötta, ta hand om och peppa de som inte kan själv. Hjälpa med dusch, toalettbesök och påklädnad. Stötta vid handling, matlagning och disk. Peppa, heja på och motivera när en människa ställs inför en uppgift som är för svår för den men kanske lätt för mig? Visa vägen, den rätta vägen. Vara ett gott föredöme och motivera till att vara en bra medborgare i samhället. Det är viktigt att plugga så man kan få ett jobb, tjäna pengar och inte vara en belastning för samhället, jobba på, vara duktig, le.

Men jag orkar inte mer, jag har ingen mer energi, jag har inget mer att ge, jag är uttömd, utbränd, slut…

Känslan är fruktansvärd. Jag som har tagit hand om människor hela mitt yrkesliv. Sen jag var 20 år har jag slitit för att hjälpa andra, och jag har älskat det, men nu kan jag inte mer. Det är bara slut inom mig.


Det är ju sällan som det är endast en sak som gör att man blir utbränd, det är en kombination av flera. Jobb, familj, släkt, vänner, pengar och allt annat som finns i ens liv som egentligen är där för att hjälpa en. Dagis, tandläkare, bilmekaniker, tidningsbudet, sopgubben, ja listan kan göras oändlig.

Jag vet inte riktigt vad det var som fick min bägare att rinna över, jag minns inte, det var bara en dag efter jul som jag inte kunde förmå mig att köra till jobbet. Jag satt i bilen och hyperventilerade och undrade om detta var min sista stund, skulle jag dö här på en parkeringsplats? Hjärtat slog så hårt att jag trodde min bröstkorg skulle explodera. Jag vet inte hur länge jag satt där och nästan dog, men trycket över bröstet lättade så småningom och jag kunde starta bilen. Jag körde planlöst omkring i några timmar, visste inte vart jag skulle, jag visste inte heller hur jag skulle hitta hem, men det gjorde inget, jag var rätt nöjd med att bara låta bilen rulla, gasa bromsa, växla, gasa, bromsa, växla. Jag kunde inte ringa min man, ville inte störa honom, jag är ju såhär duktig, jag kan klara allt själv, ska inte få någon annan att må dåligt. Klappar mig själv på kinden; så så så, fortsätt framåt, kom igen, ett två tre, ett två tre stanna inte, du får vila ikväll.

Jag ringde min vårdcentral, det gör man om man är duktig, måste få ett sjukintyg så jag inte sviker min arbetsplats, jag är duktig, jag tar ansvar.

Jag fick en akut tid, någon högre makt måste ha hjälpt till så att jag fick komma in samma dag.

Jag fick träffa en fantastisk läkare, som såg mig, såg att jag var nära att bryta ihop, han sa det; Jag ser att du är nära att bryta ihop och jag tänker inte pusha dig, men jag ser dig. Den lättnaden var obeskrivlig, jag blev sedd och tagen på allvar. Recept på medicin och sjukskrivning. Jag började andas igen, då insåg jag att jag hållit andan, hur länge då?

Fortfarande duktig, skickade jag ett sms till min man där jag började med ”Älskling sluta inte jobba för att läsa detta, inte akutviktigt, läs när du har tid” för jag kommer alltid i andra hand, eller tredje eller fjärde?


Så är det inte, min man läste det direkt, ringde mig och sa att han älskar mig, vi ska lösa detta tillsammans. Men i min hjärna är jag inte så viktig, jag behöver inte mycket, jag kan vänta till sist, alltid. För det är det jag har blivit inpräntad att tro; flickor, tjejer, kvinnor ska inte ta för sig för mycket, vi kan vänta och det behöver inte bli så tokigt ändå.

Så, så, så fortsätt framåt, ett två tre, fortsätt fortsätt.

Jag är en bra bonusmamma, älskar mina bonustonåringar, ser till att det finns mat hemma, lägger upp fint på en tallrik, plast över och in i kylen om de inte är hemma när vi äter, och om maten jag lagar ändå inte uppskattas så finns det alltid Billys Pan pizza i frysen. Eller nudlar. Popcorn finns också alltid tillhands, lite kex och pålägg, ibland äts det och ibland slängs ett halvt paket för man var inte sugen på just den skinkan just den veckan.

Så så så, fortsätt framåt. Du klarar detta, kom igen, ett, två, tre.


Att vara utbränd gör en människa extremt ljud- och ljuskänslig. Min dotters hörselskydd är inte längre hennes, jag har dem ofta på mig för att stänga ute ljud från tv, telefon och surfplattor, som ofta är igång samtidigt. Högre och högre eftersom ingen hör något, så volymen skruvas upp lite i taget tills väggarna skallrar och taket lyfter. Jag försöker säga till att vi kanske kan sänka lite? Eller stänga av någon apparat? Håller en snäll, munter ton så ingen ska tro att jag är sur, skapa dålig stämning. Ljudet sänks tre prickar eller så, jag lider fortfarande, i tysthet, så ingen annan smittas av mitt mindre goda humör. Tar mitt ansvar som familjens mitt.

Familjens mitt? Är jag det? Eller har jag lite för höga tankar om mig själv nu? De hade säkert klarat sig utan mig, det gjorde de ju innan jag kom in i bilden, så viktig är jag inte.

Och ångesten river på insidan av själen, så mycket smärta och tårar som behöver komma ut men som jag stänger in. Vill inte att min dotter ska se den, sätter henne framför tv:n, stänger in mig i badrummet och släpper allt, låter tårarna komma, gråter tyst för mig själv för att skydda henne, inte föra över min icke logiska ångest på henne. Jag skulle bli så förtvivlad om hon hamnade där jag är.

Jag är den duktiga kvinnan, mamman, frun, som inte behöver något extra, som klarar sig med det lilla. Den största gåvan är att se mitt barn och mina bonusbarn lyckliga.

Så vad ska jag göra nu?

Ska jag ha det så här resten av mitt liv?

Jag ska jobba minst tjugofem år till, har jag tur så är jag fortfarande frisk så att jag och min man kan vara lediga och njuta av pensionen innan vi blir dementa och behöver vuxen pull-ups.

Jag vill ju vara en aktiv pensionär, finns där för barn och barnbarn och bara ha det gött. Dricka vin på en onsdag. Börja röka marijuana när jag fyller åttio. Kunna luta mig tillbaka på verandan och bara känna vad härligt livet har varit, vilken tur jag har haft.

Jag har tagit några steg mot bättre mående. Små steg. Som känns härligt för mig. Kanske inte något för alla, men definitivt för mig.

Jag har börjat träffa ett medium, jag lär mig att meditera och jag läser böcker om andligheten och vad som händer när vi dör.

Och jag har fått bekräftat det jag trott på i flera år, men inte vågat prata om med rädsla över att någon ska skratta åt mig och säga att jag är ett flummigt, hysteriskt, galet fruntimmer.

Men, faktiskt, jag bryr mig inte längre. Jag orkar inte bry mig. Detta känns bra för mig just nu, jag vet inte hur det kommer att kännas om en månad, men just i denna stund känns detta fint. Som att äta lussebullar, som balsam för själens kluvna toppar. Och så skriver jag. Och simmar. Simmar fram och tillbaka, längd efter längd. Min hand klyver vattenytan, simtag efter simtag. Ljuvligt.

Och sen en bastu.

Jag lämnar alltid simhallen med ett inre lugn. Vill simma varje dag.

Och sova. Jag vill sova tjugo timmar om dygnet, men kan inte. Ligger vaken, tankarna surrar, vad ska jag göra? Hur ska jag lösa detta? Hur gör jag alla lyckliga?

Så så så, fortsätt framåt, kör på kör på, städa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma… ja, jag håller nog på att bli galen. Behöver starkare mediciner, tryck undan dårskapen, lås in mig. Bara en vecka, låt mig vara, jag vill inte längre.

Men det blir nog bra, snart, en dag.

ANNONS

Presentation


Jag har hunnit fylla 40..... Och inser att jag inte är på den "plats" jag trodde och hoppades på när jag var 25. Varken fysiskt eller mentalt. Så jag tänkte ändra på det. Vill Du följa med på min resa?

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ LaDivaMaria med Blogkeen
Följ LaDivaMaria med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se