Det är väl typiskt... min gudson har varit på besök från England och såg fram emot snö. det kom lite i mådags, men den försvann ju ganska snabbt. Så igår, dagen efter att han åkt hem, ja då vaknar vi till detta...

Härligt kan tyckas, men jag som är en äkta skåning i den bemärkelsen att jag endast gillar snö om jag kan sitta inomhus och titta på den, jag blev mest irriterad eftersom jag var tvungen att åka ut en sväng igår och handla.

Idag ska vi ner till vänner i Kävlinge på brunch kl 10.30, det ska bli jättekul men jag får nog ge mig av lite tidigare än planerat, för att vara på den säkra sidan. Även om motorvägarna blir plogade så kanske det är halt, så ja jag får nog räkna med tjugo minuter längre körtid än vanligt.

Thomas blev inkallad till sitt jobb för att skotta snö kl sju imorse och precis nu så kom plogtraktorn och skottade undan snön utanför vårt hus här i Ausås.

Imorgon är det måndag, vardag och jag börjar åter vänta på samtal och mail från arbetsgivare som vill träffa mig eller anställa mig. Det är ganska ångestframkallande om jag ska vara ärlig. Jag är faktiskt rädd, inte bara orolig utan rädd, för att jag ska bli erbjuden ett jobb, tacka ja och sen inse om en månad eller två att jag hatar stället.

Då kommer jag bara att få bita ihop, böja ner huvudet och jobba på. För familjens skull. Jag kan inte hålla på och hoppa runt till olika arbetsplatser längre, dels så gör det familjen stressad och det ser inte bra ut på CV:n.

Jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle komma att vara i den här situationen med dessa känslorna, jag trodde att jag skulle ha ett större lugn nu när jag är 43 år fyllda. (Herregud 43.....)

Nu; klä på sig, sätta sig i bilen, köra till vänner och få annat att tänka på.

Ja jobba ska man ju, annars får man inga pengar...och pengar vill man ju ha...så jobba måste man!

Jag har precis skrivit in mig på arbetsförmedlingen igen...

Jag var på två intervjuer förra veckan, igår ringde de från ett av ställena, de har anställt två nya personer men inte mig.

Jag vet inte vad jag känner egentligen, en del av mig är ledsen och besviken, den andra lättad. Kvinnan som intervjuade mig sa att hon hoppades att jag skulle söka andra tjänster där min utbildning skulle komma till nytta bättre.

Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang?

Att hon tycker jag är "överkvalificerad"? för tjänsten jag sökte?

Eller sa hon bara det för att vara artig?

Det här med min utbildning är ett gissel...jag gick en utbildning i england som heter NVQ level3 Promoting independence.

När jag flyttade hem till Sverige och sökte jobb så fick jag alltid höra att den var inte värd något i Sverige, eller inte värdelös kanske, ingen utbildning är dålig men det fanns inget som motsvarar den här i Sverige. Jag blev självklart besviken, men fann mig i det, gillade läget....

Nu i julas pratade jag med en kollega som sa att hon var så förvirrad eftersom hon både pluggade och jobbade och det var så rörigt i hennes lilla huvud. Jag frågade såklart vad hon pluggade och insåg att det hon läser är exakt det jag läste i England och den utbildningen heter stödpedagog.

Så nu har jag skickat in mina diplom till Universitet och högskolerådet för att få en validering vilket då förhoppningsvis leder till ett jobb med högre lön än vad jag har nu.

Självklart, eftersom att detta är Sverige och att stötta varandra inte är våran starkaste sida så har jag ju redan stött på tvivel som att; Humhum...njae....det kan nog inte vara samma som vi har här.... den svenska utbildningen är ju SKRÄDDARSYDD, med lagar osv....så njae...du får nog plugga lite till.

Gäääääsp...... 

Men situationen som den är just nu, att jag jobbar på timmar, får förfrågningar lite då och då....den är liksom ohållbar.. det har varit härligt att under hösten helt styra mina egna timmar, jobba när och var jag vill.... men ja, det är snart sommar, då vill alla vara lediga, även jag...och när jag är ledig får jag ingen lön och får jag ingen lön blir det inte så kul att vara ledig...och ja, ni fattar den där onda cirkeln som man hamnar i.

Så nu skrev jag in mig på arbetsförmedlingen, på måndag har jag ett möte med en förmedlare och sen hoppas jag att jag har ett nytt jobb snart.

Ni kan väl hålla tummarna? Skicka ängladamm hitåt? Be? Vad som helst som ni brukar göra när ni vill att något specifikt ska hända. 

Nu ska jag snart iväg och jobba i tre timmar.

Ha en fin torsdag, början på helgen, snart är det fredag :-)

Vi såg en film igårkväll, The shape of water. Lite underlig, men jag tyckte om den, det är en fin film, Thomas och Cameron tyckte dock att den var alldeles för konstig. Cameron hade hört att amfibiemannen skulle vara en släkting till Abe Sapien från filmen Hell Boy och det är faktiskt samma skådespelare som spelar dem Doug Jones, och båda filmerna är regisserade av Guillermo del Toro så helt omöjligt är det inte.Jag har inte sett någon av Hell Boy filmerna så jag kan inte säga något om dem men jag inbillar mig iallafall att Hell Boy (1 och 2) är actionfilmer? Jag hittade detta klippet på YouTube där en kille analyserar filmerna, kolla här; 

Om jag inte misstar mig så är Hell Boy en actionfilm, så om man hoppas på det, ska man inte se The shae of water. Detta är en kärleksfilm, en udda kärleksfilm eftersom kärlek mellan människa och en amfibie inte hör till vanligheterna idag tror jag. Men som sagt, jag tyckte väldigt mycket om filmen, jag rekommenderar den, men du måste se den med ett vidöppet sinne.

Här är trailern:

Hoppas att ni har en fin dag.

Min födelsedag lider mot sitt slut. Jag har haft en härlig dag med kärlek, uppvaktning och presenter. Nu crashar jag. Behöver stillheten, tystnaden och värmen från min säng. Min kropp skriker efter stretch.
Imorgon måste bli extra lugnt, bara göra snälla saker, ingen som helst stress.
Varför är det så?
Hög ljudnivå och fler än tre personer runt mig och jag jobbar på högvarv för att hålla ihop mig själv. Andas, andas, håll takten, fokusera.... Jag är en HSP (highly sensitive person) jag känner av andras känslor, jag blir påverkad och stressad av höga ljud och skarpt ljus, jag får lätt dåligt samvete för minsta lilla sak och att vara i sociala sammanhang har det senaste året blivit väldigt svårt för mig. Det tar så otroligt mycket energi, dränerar mig totalt.
Så imorgon är det vila som gäller och inget annat.
Jag somnar tillsammans med katterna

Nu ska jag ge mig in i sportens värld. Jag funderar på att börja skriva lite sportkrönikor, för det verkar inte så svårt. Neeej, jag skojar bara, jag är inte intresserad av sport i största allmänhet, men när jag träffade Thomas för lite mer än fem år sen så blev jag intresserad av hockey. Eftersom att han har bott i Ängelholm sen han föddes och följt Rögle sen han var tio år så föll det sig ganska naturligt att jag också började göra det...

Jag hade aldrig varit på en hockeymatch innan 2013, jag visste ingen som var intresserad av hockey och jag hade ingen aning om vad skillnaden var mellan SHL och hockeyallsvenskan. Nu har det däremot kommit fram att jag har en hel del vänner som går på hockey nere i Malmö och ALLTID har stöttat Mif och nu tycker att jag sviker Malmö eftersom att jag har "bytt sida"...men när jag bodde i Malmö visste jag inte att hockeylaget hette Mif, jag trodde de bara hette Redhawks och som sagt; jag blev aldrig tillfrågad att hänga med på någon match, så att kalla mig förrädare (på ett skämtsamt sätt) är ju lite överdrivet.

Så med det uppklarat ska jag skriva några rader om hur jag tänker och känner om och för hockey.

Jag kan ju börja med att erkänna att reglerna är lite luddiga för mig, jag är inte helt säker på vad som menas med icing eller slewfooting (men jag ska faktiskt ta och kolla lite i regelboken som finns på nätet, så snart.....) men en sak som jag, genom att titta på matcher där Rögle spelat är detta; domare är inte så förtjusta i Rögle. Det är också ganska tydligt om man lyssnar på sportskommentatorer att Rögle verkligen ses som "kusinen från landet" som man inte vill ha i de finare rummen. Lindab arena är ju inte så stor, så Rögle passar ju inte i SHL, har man ju hört ett par gånger... Mif redhawks däremot, wow...denna stora stora arena, ja det är ju SJÄLVKLART att mif ska vara i SHL... för alla vet ju att storleken är det viktigaste...

Ibland undrar man ju också hur det kommer sig att en spelare från Rögle blir utvisad för att han trycker en motståndare i sargen medans motståndaren får fortsätta spela trots en uppenbar crosscheck (på svenska tackling med klubban, ett brott mot spelregeln som innebär att en spelare otillåtet tacklar en motspelare med klubban genom att ha båda händerna på klubban och utan att ha någon del av klubban i isen.) Det sägs ju att domare (i alla sammanhang) ska vara helt opartiska, men det tror jag nog vi alla kan säga att det är skitsnack...!

Ta t.ex matchen mellan Rögle och Örebro den 26 December. Vi var många som skrek och svor åt Sören Persson som dömde mål trots att målvakten Ville Kolppanen trycktes in i målet och målburen var flyttad när pucken gled in i målet. Ville Kolppanen var vansinnig och drog på sig en matchstraff när  slutsignalen hade ljudit. (Han pekade på domaren, sen på poängtavlan och gnuggade tummen och fingrarna mot varandra, han menade att domarna var köpta) Det var väl inte ett ok beteende, det kan jag hålla med om, sportsmän ska ju vara lite gentlemän om man tittar bakåt i tiden...men jag förstår hans frustration. Sen kommer ju inte Sören Persson att få ett varmt välkomnande nästa gång han kommer till Lindab arena om man säger så...även tränaren Cam Abbot drog på sig en utvisning (som en spelare fick sitta av..) pga Sören Persson. 

Sen kommer en match som den mot just Malmö Redhawks i tisdags. Kära nån....då hade man hög puls... det var ju galet spännande!! Och åter blir en Röglespelare crosscheckad av Emil Sylvegård, som för övrigt är en ganska svinig hockeyspelare i min mening, men han blir inte utvisad, Ted Brithen ligger kvar på isen en stund innan han kunde resa sig igen. Som tur var blev han inte skadad allvarligt och dagen efter fick man beskedet att Sylvegård blir avstängd i tre matcher, vilket vi tackar för! Redhawks tränare var lite ledsen och menade att de inte bara hade spelarna i Rögle mot sig utan även domarna och idag läste jag att han överklagar Sylvegårds avstängning. Såklart.

Ja så är det... vi vet precis hur det känns när man inte får de poäng eller utvisningar man tycker att man borde få... det händer Rögle ofta som sagt.

Jag brukar lyssna på Röglepodden, tre män som jobbar på HD, Linus Ahlin, Daniel Rooth och Mattias Hjälm snackar varje vecka om vad som händer i laget, matcher, spelare, tränare osv. Jag har gillat att lyssna, det har gett mig lite mer "kunskap" eller vad man ska säga om vad man kan förvänta sig av spelare, vad spelare har för spetskompetens och hur det går på träningar mm. De håller en lättsam ton så att en som jag förstår vad de snackar om och gör det kul att lyssna på sport helt enkelt. Jag har sett dessa herrar som Rögle-kompisar, så gissa om jag blev förvånad när jag lyssnade på avsnittnr 47 den 3/1 och Mattias Hjälm, 5,34 in i podden säger angående en intervju med Chris Abbott; "OM JAG VORE EN RÖGLESUPPORTER hade jag inte varit nöjd med Chris Abbotts sista ord i den här artikeln."

Vänta nu lite....

Vad då OM jag vore en Röglesupporter???

Är han inte det?

Hur kan man stå och driva en podd om Rögle och inte vara en supporter?

Att man är sportjournalist och skriver om olika sporter och lag som man inte stöttar känner jag är en helt annan sak, det är en del av jobbet, men att driva en podd där man pratar om ett specifikt lag och inte stötta det laget....nä, där blev jag besviken. Då hade de kunnat driva en allmän hockeypod istället.

Jag vet andra som kunnat göra det jobbet minst lika bra om inte bättre om jag ska vara ärlig.

Nej, jag menar inte mig själv, även om jag skulle älska att ha en podd så kanske inte sport skulle vara det bästa för mig att prata om. Eller det kanske det hade varit? I allafall annorlunda, jag hade ju talat helt från hjärtat, vad jag tycker om tacklingar, utvisningar, mål och spelarnas skägg. Som sagt, annorlunda, inte som alla andra sportskommentatorer.

Jag tänkte avsluta med att nämna Rögles supportrar, de riktiga supportrarna som vallfärdar till Lindab varje gång det är match, som verkligen älskar sitt lag och är lyriskt glada när de vinner och trillar ner i ett svart hål när de förlorar. 

Det är något magiskt att vara på en match och se detta;

  Ingen kan säga att det inte är mäktigt... hela klacken sjunger/vrålar, utan musik, ja det ger en liten människa gåshud. 

Nu är nog detta inlägg slut, det ska bli kul att se hur många som läser just detta inlägget....och kanske kommenterar? Ha det fint alla röglevänner.