Alla inlägg under november 2018

Av ladivamaria - 18 november 2018 11:08

Jag vaknade med en galen energi idag! Så jag röjde ut tvättstugan där nu mannen håller på att installera tvättmaskin och torktumlare. 

Vilken dag jag hade igår, jag är salig!!

Jag och mina fina svägerskor var i Göteborg och såg Mia Skäringers show No More Fucks To Give.

Jag har inte riktigt orden än för att beskriva hur det var, mer än otroligt många superlativ. Hon är en gudinna! Sätter ner skåpet där det ska stå. Slår huvudet på spiken. Tell it like it is.

Nu ska jag inte citera eller berätta något av det hon säger i sin show, mest för att jag inte är helt säker på detta med rättigheter osv och ni kanske själva har köpt biljetter och ser fram emot hennes show vid ett annat tillfälle. Men jag ska säga så mycket att det ifrågasätts lite hur det kommer sig att män (vissa män, absolut inte alla män, gud förbjude att man skulle dra alla män över en kam) har betett sig fruktansvärt mot kvinnor och aldrig blivit straffade? Varför blir våldtäcktsoffer fortfarande, idag, 2018, inte trodda, utan istället hålls mannen om ryggen och skyddas så att HANS liv inte ska bli förstört. (Ja jag pratar om Trump och Brett Kavanaugh, bl.a.)

Hur skulle samhället reagera om en KVINNA tafsade på män som hon t.ex arbetade med? Hade hon fått lov att ta en "Time-out" med full lön?

Hade hon fått stöd och förståelse eftersom hon är ett "geni"?

Eller hade hon blivit fastkedjad i en mörk källarhåla och nyckeln bortkastad?


 

Hon sjunger också denna kvinna, jättefint! Så några gånger stämde hon upp i väldigt känslosamma sånger. Jag satt hänförd genom hela föreställningen. Jag skrattade, klappade, tjoade och fällde en liten liten tår.


   


Det verkar som att det inte finns en endaste liten biljett kvar till någon föreställning. Hon är ju inte som David Batra eller Johan Glans som turnerar i tre år genom hela sverige (och vissa andra länder) och besöker varenda byhåla här finns. Nej vår Mia är mer än så, hon mer än en komiker, mer än en skådespelare, mer än någon som kan sjunga. Hon inspirerar, stöttar (utan att veta om det) och för oss frammåt i vårt sätt att tänka och agera för att vi alla ska må bättre.

Så tycker jag. Och det får jag lov att göra.

Avslutar med ett klipp som hon spelat in tillsammans med en grupp fantastiska powerkvinnor.

Enjoy!


 



ANNONS
Av ladivamaria - 4 november 2018 10:31

Jag vill fortsätta lite på gårdagens tema om vänskap. Jag skrev ju att jag hoppades att ni hade några vänner som är "livstidare", de där vännerna som stöttar er, lyssnar på er och om det behövs även ifrågasätter något som ni gjort, självklart på ett respektfullt och vänligt sätt. För riktiga vänner gör det, de står inte bara och nickar och håller med om allt som man gör, riktiga vänner får dig att växa och bli starkare.

Jag glömde att skriva att jag självklart också har några livstidare. Eller jag glömde inte, men jag var så trött och kände att jag inte skulle skriva om dem på ett rättvist sätt om jag hade fortsatt att skriva igårkväll.

Idag kan jag tyvärr inte skryta med att vara utvilad, Elin har sparkat på mig hela natten, jag har nog bara sovit en eller två timmar sammanlagt, men, jag ska skriva detta inlägget ändå.

Jag är lyckligt lottad som har flera livstidare, vänner som står mig otroligt nära och pratar mitt språk. Vi träffas kanske inte varje månad och ibland pratar vi inte heller via chat eller sms, men det gör inget, för vi vet, att den andra finns där alltid. När man behöver uppiggning, uppmuntran, tröst eller bara vill berätta att man precis ätit något jätteäckligt till lunch och skratta tillsammans ja då finns livstidare där.

Jag älskar att de som står mig närmast vet att jag inte dömer eller lägger någon värdering i hur de lever sitt liv, hur de uppfostrar sina barn eller hur ofta de tränar och jag vet att detsamma gäller för mig. Vi finns för varandra, stöttar i föräldrarollen för vi vet att det här med att vara förälder ÄR underbart men det krossar även ens hjärta. Lite grann varje dag. Vi gör nog vårt bästa att trösta när livet faller ihop och en av oss måste hitta alla bitar och pussla ihop sig igen, en bit i taget.

Jag vet att även om jag inte pratar med någon av mina livstidare så kan jag skicka iväg ett sms och säga; Idag är jag så ledsen och få tillbaka kärlek. Ingen som oförstående undrar Varför då? Vad har du att vara ledsen över? Jaha....ja det är vi väl alla??

Jag är så glad och tacksam över mina livstidare och att jag får vara deras livstidare, jag ser faktiskt fram emot att sitta med dem när vi är över sjuttio år, rullator, någon form av alkohol i ett glas (de flesta av mina livstidare älskar vin, jag tycker det är gott ibland, men kanske när jag har fyllt sjuttio år kan jag erkänna för hela världen att jag föredrar coca cola och ibland en skvätt vodka i den...) och ställa världen till rätta.


Det känns som att jag måste avsluta med denna sången/videon




Ha en underbar söndag, ta hand om varandra.

ANNONS
Av ladivamaria - 3 november 2018 20:06

Det här med vänkap kan vara svårt. Fortfarande vid 42 års ålder händer det att jag sitter och undrar vad folk tycker om mig, om de tycker att jag är en härlig person, någon som är kul att vara med, lättsam men samtidigt någon man kan prata med och lita på?

Eller är jag uppblåst, självgod och dryg? Någon som man bara träffar för att man inte på något sätt kan "bli av med" mig? Det sista tror jag egentligen inte, jag är säker på att de som jag kallar vänner tycker genuint om mig, vår vänskap är genuin och ärlig, men ibland snurrar tankarna iväg i banor om de där människorna som kommit och gått i mitt liv. För visst har även ni dem personerna som ni träffat under en period i ert liv, umgåtts mer eller mindre intensivt med och sen rinner vänskapen ut i sanden.

Varför blir det så?

Jag älskar detta "citat", eller det är för långt för att vara ett citat, vad kan man kalla det? En text? 

Ja en text om vänskap, så vackert och sant:

 

Jag har träffat många fina människor genom arbete och studier, som jag har haft otroligt kul med och under en period har det känts som om detta varit mina livskamrater, dem som alltid kommer att vara i mitt liv.

Men så har det inte blivit, våra vikariat har avslutats eller kurserna har kommit till en enda och vi har tagit olika vägar till resten av våra liv och inte fått riktigt plats i varandras liv längre.

Man kan ju tänka att om man verkligen är vänner, riktiga vänner, så gör man plats för varandra i sitt liv, om man verkligen vill och vill man inte så ska man säga det till sin "vän" istället för att vara undvikande och det är ju sant.

Men jag tror inte att det är så enkelt att man bara säger till någon: Tack för den här tiden, det har varit jättekul men nu drar jag, ha det fint!

För man kanske inte ser det så svart och vitt, man har kanske alla avsikter och önskan att ringa, träffas och fortsätta vänskapen men som det står i texten ovan: It is real! But only for a season


För några år sen hade jag tre fantastiska tjejer i mitt liv, vi hade jättekul tillsammans, jag skrattade tills jag grät och vi pratade om allt, kunde sitta på ett fik i flera timmar och bara prata. Sen hände nog något, jag fick ett nytt jobb, jag träffade mitt livs kärlek och blev gravid. Flyttade från den stora staden.

Och plötsligt hade jag inte samma tid längre, jag lärde mig andra saker som också var viktiga för mig och en dag insåg jag att jag inte pratat med "mina tjejer" på väldigt länge.

Jag försökte skriva något snällt.

Något roligt, skickade en bild på Elin som då var ungefär åtta månader och jag hoppades att de ville träffas igen, fastän jag inte alls visste hur jag skulle ro ihop det, hela perioden som jag var föräldraledig gick jag mest runt som i ett vacuum med konstant hjärndimma. Jag ville träffa mina vänner, men samtidigt så var allt så svårt.

Så jag fick svaret att de inte tyckte om att jag försvunnit, att de kände sig svikna och illa behandlade av mig. 

Ja. Så kanske det var. Men det var aldrig meningen att såra någon, det var det sista jag ville.

Men jag tror att vi var definitivt menade för varandra endast, "For a season"

Jag minns dem med värme och glädje och jag hoppas de har "förlåtit" mig för att jag helt omedvetet svek dem.

Jag har ju också känt mig lite sviken ibland, av någon som brukade bli hembjuden till oss flera gånger i månaden. Middag, vin och snacks, inget snålande, men aldrig blev vi bjudna till deras hem. När jag sa till Thomas att vi kanske skulle vänta lite med att bjuda över dem nästa gång? Se om de hör av sig till oss?

Det gjorde de inte. Nu är det snart ett år sen vi åt middag tillsammans. Så kan det bli.

Kanske vi kom in i deras liv "For a reason"?

Men man undrar ju självklart varförd det hux flux blir knäpp tyst från någons håll som man trodde var ens vän. Och man börjar undra om man sagt eller gjort något som har sårat?

Men det får vara så, livet rullar på och jag är helt ok med att vara någons "For a reason eller season" så länge jag får några "Lifetimers" också.



Jag kommer nog att skriva fler inlägg om ämnet med vänskap, men just nu är jag för trött.

Jag hoppas att ni har vänner i ert liv som aldrig försvinner utan att förklara varför, och att ni har fått uppleva hysteriska skratt tillsammans med vänner som bara är hos er för en kort tid.

Presentation


Jag har hunnit fylla 40..... Och inser att jag inte är på den "plats" jag trodde och hoppades på när jag var 25. Varken fysiskt eller mentalt. Så jag tänkte ändra på det. Vill Du följa med på min resa?

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ LaDivaMaria med Blogkeen
Följ LaDivaMaria med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se