Att bli mamma är det underbaraste som hänt mig måste jag säga. Underbart men också det svåraste jobbet jag har haft (och svårare kommer det att bli, det är jag medveten om)
Det har inte varit en självklarhet för mig att bli mamma, eller jo när jag var sådär 18-20 år så tänkte jag nog; "Ja men självklart kommer jag att få barn, 2,3 eller 4 stycken typ..men inte nu, jag har så mycket jag måste göra först, resa, jobba med något ASCOOLT, festa, kanske plugga lite, sitta på en strand med ett gäng härliga vänner och först se solen gå ner och sen upp igen....
Jag gjorde allt det, kanske festade lite för mycket och pluggade lite för lite, men jag har haft jäkligt kul när jag var yngre! Sen kom den tiden då "alla andra" blev sambos, förlovade sig och blev med barn..
Och jag fick missfall.
Missfall efter missfall.
Fyra missfall allt som allt.
Det finns ju mer att berätta än bara att säga "missfall" men de historierna tar jag en annan gång.
Men så träffade jag Thomas och jag antar att allt stämde med oss. Våra DNA passade och Elin höll sig fast.
Nu när jag känner henne är jag ju inte förvånad, hon är jättestark, både fysiskt och psykiskt.
Vilket gör att jag måste vara ännu starkare och envisare för att kunna uppfostra henne till en anständig människa som kan klara sig i livet. Klara av med och motgångar och kunna vara en del av vårt samhälle och vara en bra medmänniska och vän till andra. Samtidigt som hon är nyfiken, artig, självständig, säker, ödmjuk och rolig?
Det är inte lätt att vara förälder...
Man behöver stöttning och lite pepp ibland när det känns som att allt som man gör blir fel.
Då behöver man inte pedagoger på förskolan som kommer med syrliga kommentarer när jag lämnar tio minuter senare än vad jag skrivit på schemat.
Detta hände mig i fredags morse.
Jag och Elin var redo att lämna huset, 06:30, jag börjar jobba 07:00 så jag skulle lämna henne på vägen.
När vi skulle gå så kommer ungen på att, jo minsann, hon ska ha en yoghurt. För det äter hennes stora syster!
Jag sa att det kan hon inte få, hon ska äta frukost på förskolan!
Detta ledde till en lång diskussion/argument/bråk utan dess like med barnet liggandes i en hög på golvet sparkandes och vevandes med armarna.
Jag har inte den fysiska kraften att lyfta henne och bära ut henne i bilen när hon har ett sånt här utbrott uran riskerar att skada både henne och mig själv.
När klockan var 06:45 kom vi äntligen ut i bilen och hon hade yoghurten med sig i handen.
Vi anländer alltså till förskolan en kvart för sent, vilket inte var bra och jag fick mig sen en avhyvling att "man faktiskt måste ta vissa konflikter, annars kommer hon att bli en gräslig tonåring"
Ja tack....
Så jag kom till mitt jobb svettig och tårstrimmig.
Och fick höra av en kollega att hon önskade att fler förskolepersonal var som den jag precis träffat.
Igen; tack.
Tack för de vänliga orden som fick mig att känna mig som en otroligt dålig mamma och människa i största allmänhet.

Att vara Elins mamma är det mest fantastiska och underbara som någonsin hänt mig.
Men också det mest hjärtekrossande jag kommer att vara med om.