Något av det bästa jag vet med att bo i hus är att jag nu har trädgård och kan odla lite. Vår trädgård är inte gigantisk, det hade inte varit lönt att ta in en designer som skulle få den att vara mer ?levande?
Vi har gräsmatta, två pallkragar och ganska många krukor som jag fick för en oförskämt liten peng från Bjäre fyndtorg på Facebook.

Här blir det rädisor, detta är tredje året jag odlar dem, supergoda små och krispiga. Morötter har jag också provat i tre omgångar, första året blev de små, bleka och träiga, sen förstod jag att jag måste sätta dem med ett visst mellanrum mellan fröerna och sen gallra när de kommit en bit på väg. Förra sommaren fick vi några riktigt söta och knapriga morötter som smakade himmelskt, både färska och lätt kokade med smör på.
Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på det.

Här satte jag sallad, jag har sett på Facebook att man kan så nya grödor från ?skrutten? av frukt och grönsaker. Men jag vete tusan om det funkar.... kan detta vara ett litet salladshuvud som är på gång? Eller är det ogräs?
Jag har satt fröer också. Basilika, paprika, broccoli, persilja och tomat.

Basilikan har börjat ta sig, men jag hoppas ju såklart på fler och större blad innan jag flyttar över dem till en större kruka.
Broccolin, vad tror ni? Kommer den att visa sig?
Varje år köper jag myntaplantor och planterar, jag vill ha det i mojito som är så gott på sommaren....det var två år sen jag drack mojito sist. Men jag ska väl iallafall ha möjligheten, om andan faller på, att blanda till en svalkande drink.

Jordgubbar och smultron. I år satte jag dem tidigt så de ska hinna få bär innan augusti. För två år sen väntade jag för länge, fast det var ju inte helt fy skam att ha egna jordgubbar i augusti.
Nytt för i år är potatis, sallad och rödbetor.
Det är med spänning jag tagit mig ut i trädgården varje dag för att se om det hänt något.

Överst är rödbetor, underst sallad.
Och potatisen...som tydligen ska ?kupas? (ingen aning om vad det betyder)
Ansi som gör mina naglar förklarade att man lägger mer jord över potatisen när den börjar komma upp. Jahapp, nu har jag väntat och väntat på dessa plantor att våga sig ovanför markytan... och plötsligt så händer det.

Små små blad. Jag messade Ansi och frågade om jag skulle ?kupa? den. ?Ja gör det? säger Ansi.
?Nej, vänta tills vi kan se potatisen? säger Thomas, och skickade detta till mig.

Uhumm!
Jag kompromissade och kupade av dem, inte den andre. Så får vi se vad som händer....
Watch this space så att säga.
Thomas har flyttat på trädäcket vi hade på framsidan som vi inte använt på två år, nu ska vi ha det som grillplats. Vi ska inte ha ett utekök med rinnande vatten och sådär, men grillen ska ha sin bestämda plats och vi ska ha ett bord där också,

Elin kallar det för sin scen. Och ja, visst skulle vi kunna ha Ausås live här. (Undrar vilka tillstånd man måste ha för att få lov att ha underhållning mot betalning i sin trädgård...)
Nu är jag så trött att ögonen går i kors på mig, jag var ju vaken några timmar inatt... så det är snart dags för mig att krypa till kojs. Ingen sen uppesittarkväll för mig.
Godnatt

Klockan är halv två och jag sitter i mitt soffhörn, trött men oförmögen att sova. Katten ligger bredvid mig och tycker det är livet när någon klappar honom så här mitt i natten.

Jag tog den här bilden förra veckan, när det var ljust, han är verkligen en livsnjutare denna katt.
Det är natt mellan tisdag och onsdag men det känns som söndag, eftersom att det var röd dag igår och vi var lediga. I måndags var vi till våra vänner i Klågerup, de har precis flyttat in i sitt nybyggda hus så vi var på inspektionsbesök. Det kommer att bli ett fint område när det är helt färdigt.
I traditionell Valborgsanda var det kallt, blåsigt och vått, så vi höll oss inne, umgicks, pratade och njöt av att se barnen ha kul med varandra.

Jag borde gå och lägga mig, om fyra timmar ringer klockan och jag ska upp och jobba en hel lång dag. Ja, jag är nervös. Kämpar med att mota bort panikångesten och inte låta den sätta sina klor i mitt innersta.
Det går rätt bra, ögonen börjar kännas tunga nu, kanske bara en runda till med panda pop....

Min sjukskrivning lider mot sitt slut. Det känns bra. Jag har lyssnat på mig själv, på vad mitt innersta verkligen vill och behöver, börjat lägga upp en plan för hur resten av mitt liv ska se ut, hur jag behöver möta varje dag för att inte braka ihop igen om ett år eller så. Ingen har väl missat Tim ”Avicii” Berglings tragiska bortgång, och vi är nog många som nu har tittat på dokumentären om honom. True stories.

Jag jämför definitivt inte min situation med hans liv, men visst känner jag igen känslan av hopplöshet och trötthet som han visar, känslan av att ”jag kommer att dö om jag fortsätter”.

När jag var i mina tidiga tjugo år, så drömde även jag om ett liv i sus och dus, resa jorden runt i mitt privatplan, ha så mycket pengar på banken att jag aldrig skulle behöva tänka om jag hade råd med något. Bara kunna spendera…..

Nu tackar jag min lyckliga stjärna att jag slapp ha det så. Nu mer än någonsin fattar man att pengar inte är likvärdigt med lycka… jag behöver mycket stillhet och tystnad runt mig för at vara lycklig och inget liv i ”sus och dus” hade kunnat ge mig det.

Jag har jobbat halvtid i en månad nu, nästa vecka är det dags att växla upp till heltid. Det kommer att gå bra. Jag är så otroligt tacksam över min chef och mina kollegor som har gjort det så lätt för mig att komma tillbaka och verkligen visat mig omtanke om hur jag mår och det enda de kräver är att jag ska göra det som känns bra för mig.

Jag har haft arbetsgivare som suckat högljutt om man skulle råka bli sjuk och vara tvungen att vara hemma några dagar. Jag (och kollegor) kom ofta till jobbet dunderförkylda, febriga, kräksjuka eller med migränliknande huvudvärk. Allt för att chefen inte skulle bli sur och ösa dåligt samvete över oss. Jag minns en arbetsgivare som spydigt informerade mig om att jag verkligen svek mina arbetskamrater som var tvungna att jobba mer eftersom jag inte kunde komma till jobbet. Att jag i det läget befann mig på sjukhuset efter ett missfall tyckte han inte var en godtagbar ursäkt.

Så jag känner mig otroligt lyckligt lottad som har fått jobba med dessa människor under detta läsår, den 15:e juni går mitt vikariat ut, jag hoppas så innerligt att jag kan få förlängt, nästa vecka har jag ett möte med chefen, så håll tummarna för mig, skicka lite lyckodamm eller be för att det kommer att ordna sig.

Nu när jag har hittat tillbaka till mig själv kommer jag att uppdatera bloggen oftare. Tror jag, planerar jag i alla fall. Jag hoppas att ni vill fortsätta att läsa mina uppdateringar om allt och ingenting. Familjen (fast jag har lovat att inte hänga ut dem för mycket och ofta) trädgård, trasiga studsmattor, änglar, meditation, vädret, vänner, ja livet helt enkelt.

Just nu lyssnar jag på Avicii, såklart. Jag brukar inte bli berörd när människor som jag inte känner går bort, självklart tycker jag att det är sorgligt, men t.ex Lill-Babs och Jerry Williams hade ända levt ett helt liv, de fick somna in pga. ålder och viss sjukdom. Men Tim Berglings död har berört mig på ett annat plan, se honom i dokumentären säga: ”Jag trodde inte att folk skulle pressa mig att göra fler spelningar när de såg att jag mådde skit” det gör faktiskt ont i min själ. Jag tycker mig se i hans ögon, ja hela hans väsen skriker faktiskt att allt är skit, hans hy, hans kroppshållning hans käkben och hans ögon. Och dessa ögon sedan.. jag blir ledsen när jag tänker på dem.

Jag hoppas verkligen att detta är en ögonöppnare för många.

Både hur man behandlar sig själv och hur man tror att det är ok att behandla andra.

Har ni det bra?

Tar du hand om dig? Är du rädd om dig?

Du är så viktig!

Jag tänker att Tim nu har fått lugn och stillhet runt sig.

TACK!

Jag har fått så mycket kärlek sen mitt förra inlägg. Mail och sms med uppmuntrande ord, försäkran om att det kommer att gå över och faktiskt bli bättre när jag är helt återställd. Ni har berättat Era egna historier och även peppat och tackat mig för att jag beskrivit känslan så rätt, att det är precis så det känns, så många det är som inte mår bra. Utmattningssymptom är ju idag en folksjukdom som påverkar alla på något sätt. Om inte du själv drabbas så har du garanterat någon i din närhet som gör det.

Vi måste våga prata om det, sluta skämmas och sluta skuldbelägga!

Vem som helst kan hamna där, ramla ner i det svarta hålet, gå in i den berömda väggen, det är inget man behöver skämmas för. 

Viktigast är att man sen får stöttning och tröst av människor runt omkring en när man börjar vägen tillbaka. Att familjen, vännerna och kollegorna har förståelse och acceptans att nu måste det bli en viss förändring i rutinerna, man orkar inte höra av sig och träffas lika ofta som man gjorde förut, men det betyder inte att man slutat tänka på sina vänner, eller att man slutat bry sig, det är bara så att det inte funkar just nu, man behöver bara lite tid. Jag håller på att lära mig att be om hjälp, i lördags lämnade jag en kort lista med saker jag ville att min man skulle göra medan jag och min dotter åkte och dansade med babblarna. När jag kom hem tackade jag honom för hjälpen och han svarade; Du behöver inte tacka mig, jag bor också här, vi delar ju på allt. Och ja, det är ju sant, vi är ett team min man och jag, det som påverkar honom, påverkar även mig och när jag mår dåligt så känner ju han det också. Vi lyfter varandra och går sida vid sida genom livet tillsammans.

Jag inser att jag under en väldigt lång period, mer än tio år, kanske nästan tjugo, har rusat fram i livet, haft något underligt mål som jag strävat efter fastän jag egentligen inte velat nå det. Det som jag verkligen varit intresserad av, det som mitt hjärta längtat efter, det har jag inte vågat satsa på, rädslan för att misslyckas har varit så stark att den nästan kvävt mig och jag har ignorerat mina innersta önskningar. Jag har jagat andras bekräftelse och struntat i att bekräfta mig själv, bönat och bett att andra ska älska mig, men inte älskat mig själv, jag är förvånad att jag inte brutit ihop tidigare, jag måste ha varit som en tickande bomb.

Nu, med hjälp av klok vägledning, böcker, meditation och vila, så inser jag att jag skadat mig själv mycket, och tillåtit andra att såra och skada mig. Tyckt att det är ok, det är fullt acceptabelt att behandla mig så, för jag betyder ändå ingenting.

Det är stop nu.

Jag behöver mer tid, jag tänker ge mig själv det, tid. 

Tid att läsa

Tid att läka

Tid att skriva

Och jag tänker älska.

Jag tänker älska så mycket att alla i min omgivning ska känna det.

Jag tänker tillåta mig själv att falla ihop de dagar jag behöver det och ge mig själv extra omtanke, extra tid och strunta extra mycket i disken.

Jag vill uppmuntra dig att göra detsamma, lyssna mer på dig själv, det kan man göra utan att gå på som en ångvält och trycka ner andra människor, vad är det du vill? Vilken väg vill du ta? Vad är bäst för dig?

Och respektera dig själv, du är bra som du är, du är tillräcklig.

Jag är vad man brukar säga ”duktig”. Så jävla duktig. Egentligen har jag alltid trott att jag är väldigt lat, och aldrig sett mig själv som särskilt duktig på någonting alls. Men det kanske är en klassisk definition av den ”duktiga flickan”, man tycker inte att man kan något eller är bra på någonting. Alla andra är bättre än mig, på allt de tar sig för.

Jag är 42 år och min ork är slut. Helt slut, jag orkar knappt stiga upp ur sängen på morgonen. Jag har ingen mer energi att ge, ingen pepp eller motivation att skicka ut för att få alla runt mig att må bra och känna att livet är underbart. För innerst inne så tycker jag det, livet ÄR underbart, men svårt. Ibland väldigt svårt. Just nu nästan för svårt för mig. Jag hittar ingen väg ut, ingen stig till harmoni och lugn.

Jag känner kraven som en stor tyngd över mina axlar och jag kan inte lyfta oket, trots att jag placerat det där själv, ingen annan har ställt dessa krav på mig.

Krav om att vara en perfekt mamma, perfekt fru, perfekt bonus mamma.

Eller, faktiskt inte perfekt. Bara en bra mamma, som min dotter kommer att se upp till, respektera och inte önska vore död när hon är 15. En bra fru som är härlig att komma hem till och som visar med de små medlen hur mycket hon älskar sin man, som håller sitt hem städat och rent, snyggt och i ordning. Och en bra bonusmamma.

Man ska respektera barnen, inte tränga sig på, vara rolig och skoja med barnen så de känner sig trygga, men ändå sätta ner foten och vara någon de respekterar och vara delaktig i deras uppfostran varannan vecka. Men inte för mycket. Inte ta för stor plats och tro att man verkligen kan bestämma något. För man är inte den riktiga mamman. Bara finnas i bakgrunden och assistera med mat (god mat såklart) och pengar.

Sen ska man jobba och vara en bra kollega, både dra sin last så att säga, jobba bra, inte vara lat så att ens kollegor får jobba dubbelt och gärna även ha humor, vara glad och passa in i gänget. Även på jobbet ska man ta för sig och visa framfötterna men inte för mycket, inte ta för stor plats så man trampar någon annan på tårna och skapar dålig stämning, att kollegorna känner sig mindervärdiga. Man måste simma i mitten av strömmen, i jämn takt, samma hastighet som de andra. Det är viktigt.

Inte att förglömma är ju också varför man sökte sig till att jobba med människor? För att man älskar människor och vill viga sitt liv åt att hjälpa, stötta, ta hand om och peppa de som inte kan själv. Hjälpa med dusch, toalettbesök och påklädnad. Stötta vid handling, matlagning och disk. Peppa, heja på och motivera när en människa ställs inför en uppgift som är för svår för den men kanske lätt för mig? Visa vägen, den rätta vägen. Vara ett gott föredöme och motivera till att vara en bra medborgare i samhället. Det är viktigt att plugga så man kan få ett jobb, tjäna pengar och inte vara en belastning för samhället, jobba på, vara duktig, le.

Men jag orkar inte mer, jag har ingen mer energi, jag har inget mer att ge, jag är uttömd, utbränd, slut…

Känslan är fruktansvärd. Jag som har tagit hand om människor hela mitt yrkesliv. Sen jag var 20 år har jag slitit för att hjälpa andra, och jag har älskat det, men nu kan jag inte mer. Det är bara slut inom mig.

Det är ju sällan som det är endast en sak som gör att man blir utbränd, det är en kombination av flera. Jobb, familj, släkt, vänner, pengar och allt annat som finns i ens liv som egentligen är där för att hjälpa en. Dagis, tandläkare, bilmekaniker, tidningsbudet, sopgubben, ja listan kan göras oändlig.

Jag vet inte riktigt vad det var som fick min bägare att rinna över, jag minns inte, det var bara en dag efter jul som jag inte kunde förmå mig att köra till jobbet. Jag satt i bilen och hyperventilerade och undrade om detta var min sista stund, skulle jag dö här på en parkeringsplats? Hjärtat slog så hårt att jag trodde min bröstkorg skulle explodera. Jag vet inte hur länge jag satt där och nästan dog, men trycket över bröstet lättade så småningom och jag kunde starta bilen. Jag körde planlöst omkring i några timmar, visste inte vart jag skulle, jag visste inte heller hur jag skulle hitta hem, men det gjorde inget, jag var rätt nöjd med att bara låta bilen rulla, gasa bromsa, växla, gasa, bromsa, växla. Jag kunde inte ringa min man, ville inte störa honom, jag är ju såhär duktig, jag kan klara allt själv, ska inte få någon annan att må dåligt. Klappar mig själv på kinden; så så så, fortsätt framåt, kom igen, ett två tre, ett två tre stanna inte, du får vila ikväll.

Jag ringde min vårdcentral, det gör man om man är duktig, måste få ett sjukintyg så jag inte sviker min arbetsplats, jag är duktig, jag tar ansvar.

Jag fick en akut tid, någon högre makt måste ha hjälpt till så att jag fick komma in samma dag.

Jag fick träffa en fantastisk läkare, som såg mig, såg att jag var nära att bryta ihop, han sa det; Jag ser att du är nära att bryta ihop och jag tänker inte pusha dig, men jag ser dig. Den lättnaden var obeskrivlig, jag blev sedd och tagen på allvar. Recept på medicin och sjukskrivning. Jag började andas igen, då insåg jag att jag hållit andan, hur länge då?

Fortfarande duktig, skickade jag ett sms till min man där jag började med ”Älskling sluta inte jobba för att läsa detta, inte akutviktigt, läs när du har tid” för jag kommer alltid i andra hand, eller tredje eller fjärde?

Så är det inte, min man läste det direkt, ringde mig och sa att han älskar mig, vi ska lösa detta tillsammans. Men i min hjärna är jag inte så viktig, jag behöver inte mycket, jag kan vänta till sist, alltid. För det är det jag har blivit inpräntad att tro; flickor, tjejer, kvinnor ska inte ta för sig för mycket, vi kan vänta och det behöver inte bli så tokigt ändå.

Så, så, så fortsätt framåt, ett två tre, fortsätt fortsätt.

Jag är en bra bonusmamma, älskar mina bonustonåringar, ser till att det finns mat hemma, lägger upp fint på en tallrik, plast över och in i kylen om de inte är hemma när vi äter, och om maten jag lagar ändå inte uppskattas så finns det alltid Billys Pan pizza i frysen. Eller nudlar. Popcorn finns också alltid tillhands, lite kex och pålägg, ibland äts det och ibland slängs ett halvt paket för man var inte sugen på just den skinkan just den veckan.

Så så så, fortsätt framåt. Du klarar detta, kom igen, ett, två, tre.

Att vara utbränd gör en människa extremt ljud- och ljuskänslig. Min dotters hörselskydd är inte längre hennes, jag har dem ofta på mig för att stänga ute ljud från tv, telefon och surfplattor, som ofta är igång samtidigt. Högre och högre eftersom ingen hör något, så volymen skruvas upp lite i taget tills väggarna skallrar och taket lyfter. Jag försöker säga till att vi kanske kan sänka lite? Eller stänga av någon apparat? Håller en snäll, munter ton så ingen ska tro att jag är sur, skapa dålig stämning. Ljudet sänks tre prickar eller så, jag lider fortfarande, i tysthet, så ingen annan smittas av mitt mindre goda humör. Tar mitt ansvar som familjens mitt.

Familjens mitt? Är jag det? Eller har jag lite för höga tankar om mig själv nu? De hade säkert klarat sig utan mig, det gjorde de ju innan jag kom in i bilden, så viktig är jag inte.

Och ångesten river på insidan av själen, så mycket smärta och tårar som behöver komma ut men som jag stänger in. Vill inte att min dotter ska se den, sätter henne framför tv:n, stänger in mig i badrummet och släpper allt, låter tårarna komma, gråter tyst för mig själv för att skydda henne, inte föra över min icke logiska ångest på henne. Jag skulle bli så förtvivlad om hon hamnade där jag är.

Jag är den duktiga kvinnan, mamman, frun, som inte behöver något extra, som klarar sig med det lilla. Den största gåvan är att se mitt barn och mina bonusbarn lyckliga.

Så vad ska jag göra nu?

Ska jag ha det så här resten av mitt liv?

Jag ska jobba minst tjugofem år till, har jag tur så är jag fortfarande frisk så att jag och min man kan vara lediga och njuta av pensionen innan vi blir dementa och behöver vuxen pull-ups.

Jag vill ju vara en aktiv pensionär, finns där för barn och barnbarn och bara ha det gött. Dricka vin på en onsdag. Börja röka marijuana när jag fyller åttio. Kunna luta mig tillbaka på verandan och bara känna vad härligt livet har varit, vilken tur jag har haft.

Jag har tagit några steg mot bättre mående. Små steg. Som känns härligt för mig. Kanske inte något för alla, men definitivt för mig.

Jag har börjat träffa ett medium, jag lär mig att meditera och jag läser böcker om andligheten och vad som händer när vi dör.

Och jag har fått bekräftat det jag trott på i flera år, men inte vågat prata om med rädsla över att någon ska skratta åt mig och säga att jag är ett flummigt, hysteriskt, galet fruntimmer.

Men, faktiskt, jag bryr mig inte längre. Jag orkar inte bry mig. Detta känns bra för mig just nu, jag vet inte hur det kommer att kännas om en månad, men just i denna stund känns detta fint. Som att äta lussebullar, som balsam för själens kluvna toppar. Och så skriver jag. Och simmar. Simmar fram och tillbaka, längd efter längd. Min hand klyver vattenytan, simtag efter simtag. Ljuvligt.

Och sen en bastu.

Jag lämnar alltid simhallen med ett inre lugn. Vill simma varje dag.

Och sova. Jag vill sova tjugo timmar om dygnet, men kan inte. Ligger vaken, tankarna surrar, vad ska jag göra? Hur ska jag lösa detta? Hur gör jag alla lyckliga?

Så så så, fortsätt framåt, kör på kör på, städa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma… ja, jag håller nog på att bli galen. Behöver starkare mediciner, tryck undan dårskapen, lås in mig. Bara en vecka, låt mig vara, jag vill inte längre.

Men det blir nog bra, snart, en dag.

Det är bara att inse, julen är över. Och jag känner mig nere. Jag brukar inte vara det, jag börjar ju med pynt och musik och mat redan i slutet av november så vid detta laget brukar jag vara helt ok med att packa ner tomtarna och ta in tulpaner.
Inte i år.
Jag vill fortsätta masa runt i mjukisstassen, håret i tofs, äta allt jag ser och titta på skräptv.
Inte alls redo för att stiga upp innan sju, lämna Elin på förskolan och sen vara en bra förebild för barnen i skolan.
Men det ska nog fixa sig när jag träffar mina kollegor på måndag.
Idag ligger jag på soffan, äter chips och tittar på Sing.
Ikväll bjuder svärmor på middag.
Tills dess ska jag inte röra mig härifrån.
Thomas är ute och promenerar, för att komma igång med motionen efter jul.
Jag önskade honom lycka till från soffan.
Hur spenderar ni helgen?
Någon som ska vara ledig en vecka till?

All snö som kom igår ligger kvar!
Vi har haft en jättehärlig eftermiddag ute, vi åkte pulka, byggde en snölykta och drack sen oboy och åt mackor som vi doppade i chokladen.

Visst är det mysigt?
Ikväll har verkligen julstämningen infunnit sig. Vi kollar på julfilm, det sprider sig en varm känsla i magen, det kanske passar med glögg ikväll?
Vad gör ni ikväll, denna 3:e advent?
Hur myser ni till det?
Vad äter ni?
Vem spenderar ni kvällen med?
Vad tittar ni på?
Har ni slagit in alla presenter?
Snälla berätta om er dag/kväll. Jag vill veta!

Ikväll har jag varit på julbord med jobbet. När jag tänker på julbord så får jag alltid en inre blick av det knasiga paret i Hotell Gyllene Knorren, som pratar på ett lustigt sätt och har en handrörelse varje gång de säger just julbord.
Har ni inte sett julkalendern Hotell Gyllene Knorren? Den gick 2010, jag var sjukskriven och följde den med samma glädje som när jag gick i lågstadiet.
Nåväl, vi var på Lydinge golfklubb. Alla tre (fyra?) skolor i vårt rektorsområde samlades och avnjöt traditionellt svenskt julbord.

Min kväll började ju sådär... jag skyndade mig hem, hämtade Elin, började med maten till henne och Linnea med förhoppning att hon INTE skulle somna i soffan. Lyckades inte, hon somnade med huvudet på sin platta. Jag lät henne sova en stund, tog en snabbdusch, messade det äldsta barnet för att höra om han var på väg hem? Sebbe o Linnea skulle vara själva med Elin en timme ungefär innan Thomas kom hem från jobbet...
Jo, han var på väg hem fick jag till svar.
Börjar väcka Elin, gick inte så bra, hon blir jättearg, skriker och sparkar, jag sminkar mig.
Dukar fram mat till barnen, fortfarande bara två som är hemma, Linnea försöker muntra upp Elin, lyckas inte, får sig några sparkar.
Jag messar Sebbe, var är du? ?På väg?
Ringer Thomas, undrar var han är? ?Kommer om en timme ungefär?
Klär på mig, Elin blir hysterisk, gråter och vill följa med mig. Jag inser att jag kommer att bli sen till julbordet, messar min chef,?Inga problem, ta det lugnt?
Sätter mig i soffan, kramar Elin, mutar med klubba, då får jag gå.
Messar Sebbe: ?Var är du????
?På G?
Jag kör, långsamt, slasket vräker ner. Försöker hitta julstämningen inom mig, spelar julsånger i bilen. Lyckas sådär.
När jag svänger in på parkeringen ser jag tre andra som springer in i huset. Pustar ut och hoppas att de inte börjat äta än.
När jag hoppar mellan vattenpölarna hör jag ett väldigt hurtigt: Hejsan!
Jag gör mitt vanliga ?Wohoo? som jag gör när jag blir förvånad och lite halvt skrämd.
Glögg?
Ja tack!
Som jag sen spiller över handen.
In i byggnaden, varm, torr, pustar ut.
Jag tänker att det är väldigt lite folk.... är ALLA sena?
Min chef ser mig; ?Du är ju först!!?
Va? Börjar det inte kl 18?
Nää... 18:30...
Ok.... jag är tidig, sätter mig ner, längtar efter ett glas vin, det blir julmust...

Men väldigt god mat!!
Julmat ÄR ju gott, så mycket att välja mellan, gå många gånger, bara ta lite till....

Trevligt att umgås lite med kollegor utanför arbetet.
Som vanligt åt jag för fort, fick kramp i magen, körde hem vid nio.
Hem till mannen min.
Nu har jag halsbränna.
Ja, det är en dag imorgon också.
Godnatt