Julmånaden är här, min favoritmånad...
Jag får ofta frågan vad det är jag älskar så med julen. Jag kan inte säga att det är en specifik sak... det är stämningen, pyntet, mörkret utomhus, ljusen och värmen inne, maten, bakverken.... lite ledigt från jobbet, soffmys och titta på julfilmer... finns det någon som inte gillar det?
Jo, jag vet och förstår att alla inte har den där värmen inomhus, de har ingen att kura ihop sig med och ingen som har hjälpt till att pynta deras hem. Det gör mig verkligen ont när jag tänker på de barn som växer upp med alkoholpåverkade föräldrar och andra familjemedlemmar, där julen bara är mörk och kall och många dagar då skola/fritids är stängt. Att man då blir likgiltig inför denna stora helg som är så viktig och härlig för så många andra.
Jag förstår att man då bokar in extra pass att jobba istället, eller reser bort. Det viktigaste tycker jag att man skapar sina egna traditioner som man själv mår bra och blir glad av.

Julpynt gör mig glad. Jag får kittel i magen när jag tar fram lådorna varje år. Jag köpte lite nya saker för vårt uterum i år. Vitt, snölandskap var min inspiration.

Jag tycker det är ljuvligt.. hade vi haft en värmare där ute så hade jag suttit där ute hela tiden. Men nu har vi inte det, så där är svinkallt, men jag sitter inne i vardagsrummet och tittar ut dit ofta.

Älskar denna kudden, jag kan tänka mig att många tycker det är ?trams? att ha en sådan sak. Men saken är den att jag är otroligt stolt över att vara gift med Thomas. Vi är ett team, vi är en familj och jag har hans efternamn.
Ni kanske undrar var granen är?
Jo, vi har gran.... som tur är bestämde vi oss för att inte ha en äkta i år, utan köpa en plastgran istället... vilket ju var tur... eftersom katterna tyckte det var lajbans att klättra i trädet...

Ser ju något vissen ut....
Så ja, huset är pyntat och mysigt, jag är lite sur över att grannens hus är pyntat finare än mitt på utsidan, men det får vara så. Nästa år... då, ska vårt hus glittra så man kan se det från månen...
Och jag har min egen lilla Grinch, det har ingen annan...

Stackars bloggen, ensam och övergiven, inga uppdateringar eller inlägg. Jag har tänkt jättemycket på att jag måste skriva, uppdatera, men sen sitter jag där med telefonen i handen och undrar vad sjutton jag ska skriva? Jag har inget spännande att berätta....
Sen har jag tänkt igen; att det beror väl på vad man menar med spänning.
Räknar man snabba bilar, exotiska resor, och stora summor pengar? Nej då är mitt liv väldigt tråkigt. Jag inser att jag har definierat ett ?perfekt liv? som ett liv med just det jag räknat upp. Men nu. Nu ser jag att mitt liv faktiskt är spännande i mina egna ögon, spännande vissa dagar och ljuvligt lugnt andra dagar.
Jobbet tar tid, barnen jag har hand om tar nästan all min energi och den ork jag har kvar lägger jag på familjen. Jag somnar tidigt, utmattad de flesta kvällar.

Vet ni vad som har börjat?
Julförberedelserna!!!!
Varje år vid denna tiden blir jag så glad och mysig. Jag köper massor av tidningar om julstök, mat, godis och pynt, sen lägger jag mig i soffan eller sängen och frossar i recept, tips och hur man ska planera bäst för att hinna allt man önskar.
I år ska jag ha nytt pynt, jag har en hel del saker som behöver bytas ut och jag har redan börjat leta efter det jag är ute efter, så ni förstår hur överlycklig jag blev i söndags när jag steg in på Rusta och ser att de börjat ta fram adventsstjärnor, annan belysning och glitter.
Och ja! Jag ska lägga upp en bild på mitt hem när jag är färdig, jag lovar.
Igår åt jag min första lussebulle.
Men julmusten får vänta någon vecka till...

Åh en så härlig dag jag har haft! Lördag, tid med Elin och Thomas och massa kul!
Förmiddagen spenderades på Friskis och Svettis och familjegympa. Eller Thomas och Elin gympade, jag körde och shoppade. Årskort på vattenhuset, (nu jäklar ska här simmas), skor till Elin och kläder till Elin.
Sen skulle lilltjejen klippas, för första gången.

Så nu är hon korthårig min lilla tjej. Jag älskar ju hennes långa lockiga hår, men det måste ju klippas lite då och då...
Väl hemma åt vi lite lunch innan det äntligen var dags för hockey.
Min pappa hade köpt biljetter, så vi satt precis bakom motståndarlaget, vilket var häftigt.

Det är väldigt mäktigt att se starten, ljuset släcks ner, rökmaskinerna börjar och när spelarna skjuter över isen och publiken vrålar, då tänds eldarna som det ser ut som att de åker genom.
Jag vet inte om alla klubbar har samma procedur på hemmamatcher, men jag tycker det är fräckt och skapar en härlig stämning.

Vilken match det blev!
Rögle vann!
Äntligen!!
Så skönt att klå Mif också, de är ju ärkerivalerna, och - tyvärr ett bra lag, så det var bra för Rögle att slå dem.

Nu är vi hemma igen, middagen har ätits och Elin sover. Jag och Thomas ligger i varsitt soffhörn och tittar på "The magnificent seven" snart sover jag också.

Och så blev jag sjuk. Barnbaciller är ju rena döden för en vuxen...
Idag spenderas dagen på soffan under filten, näsdukar nära tillhands och dvdmaraton hela dagen.

Vem är jag att försöka ha någon inverkan på filmvalet?
Vi var till Friskis och Svettis på barngympa som är vårt lördagsnöje på förmiddagen.
Jag satt och tittade på, vilket var jobbigt nog, pulsen slog extra snabbt och febern satte fart uppåt, bara av att se alla barnen hoppa omkring.
Så det blev att köra hem och bädda ner mig.
Nu tittar vi på Tingeling och legenden om önskedjuret. Om en timme är det hockey. Första hemmamatchen.
Kom igen nu Rögle!!!
Vi behöver en bättre start på denna säsongen än förra....

Jag hoppas att ni mår bättre än vad jag gör, även om det är väldigt mysigt att ligga på soffan, slumra lite, dricka saft och äta kakor.
Min lilla smitterska ligger vid mina fötter och håller koll på mig...

Nu är det höst. Efter en hel veckas regn blev det härlig, hög klar luft igår och solen tittade fram. På fm var vi i hembygdsparken för att delta i walk of hope som anordnades av barncancerfonden.
Pippi, Långben och Kalle var där och dansade.

Elin var inte jätteimponerad. Hon stod mest och tittade och såg lite bortkommen ut stackaren. Vi köpte korv och glass innan vi åkte hem

På em var det dags för hockeypremiär, Rögle mötte ärkefienden Mif. I Malmö. Thomas och Sebbe tittade på matchen här hemma medan jag lagade boeff bourginon. En ljuvlig doft spred sig i huset, högrev kokat i vin har en förmåga att lukta himmelskt.
Det blev uppskattat av familjen och kanske lite plåster på såren eftersom Rögle förlorade.
Men.... det brukar ta några matcher för Rögle att spela ihop sig och börja vinna matcherna.
Vi ska inte oroa oss för mycket.
Elin blev dålig på kvällen, hög feber och allmänt hängig. Så det blev alvedon och säng tidigt för den lilla damen.
Jag, Thomas och Linnea kröp upp i soffan och tittade på Maleficent.
En härlig lördag i höstens tecken.

Idag är Elin fortfarande sjuk 39,5 i feber, lilla pluttan.
Så vi spenderar dagen i soffan, hon, jag och katterna.

Mysigt mysigt.
Hoppas att ni har en härlig helg.

Jag har två bonusbarn.
De är nu 15 och 12 år, när vi träffades var de 11 och 8 år.
Allt gick så fort sen, efter tre månader var jag gravid och efter sju månader flyttade jag in till dem.
Lite "risky" kan man tycka (med all rätt) det hade ju kunnat gå käpprätt åt skogen, de hade kunnat vara totalt oimponerade av att hux flux få en styvmor och dessutom ett syskon som skriker hela nätterna och kräver deras pappas fulla uppmärksamhet....

Men de gick så bra, vi kommer bra överens och aldrig ALDRIG har jag fått "Du är ändå inte min mamma, du bestämmer inte över mig" kastat i ansiktet.
Jag känner att vi respekterar och lyssnar på varandra.
Så den egentliga anledningen till detta blogginlägg är för att höja min bonusdotter till skyarna.

Som avgudar sin lillasyster och hjälper till med henne så otroligt mycket.
Idag när vi kom hem gick de upp till badrummet och Linnea badade Elin. Smorde in henne, fönade hennes hår och färgade det rosa, lila och blått.

Snyggt va?
Nu ska jag laga middag till mina favorittjejer sen mysa framför tv:n resten av kvällen.
Min bonusdotter och jag

Att bli mamma är det underbaraste som hänt mig måste jag säga. Underbart men också det svåraste jobbet jag har haft (och svårare kommer det att bli, det är jag medveten om)
Det har inte varit en självklarhet för mig att bli mamma, eller jo när jag var sådär 18-20 år så tänkte jag nog; "Ja men självklart kommer jag att få barn, 2,3 eller 4 stycken typ..men inte nu, jag har så mycket jag måste göra först, resa, jobba med något ASCOOLT, festa, kanske plugga lite, sitta på en strand med ett gäng härliga vänner och först se solen gå ner och sen upp igen....
Jag gjorde allt det, kanske festade lite för mycket och pluggade lite för lite, men jag har haft jäkligt kul när jag var yngre! Sen kom den tiden då "alla andra" blev sambos, förlovade sig och blev med barn..
Och jag fick missfall.
Missfall efter missfall.
Fyra missfall allt som allt.
Det finns ju mer att berätta än bara att säga "missfall" men de historierna tar jag en annan gång.
Men så träffade jag Thomas och jag antar att allt stämde med oss. Våra DNA passade och Elin höll sig fast.
Nu när jag känner henne är jag ju inte förvånad, hon är jättestark, både fysiskt och psykiskt.
Vilket gör att jag måste vara ännu starkare och envisare för att kunna uppfostra henne till en anständig människa som kan klara sig i livet. Klara av med och motgångar och kunna vara en del av vårt samhälle och vara en bra medmänniska och vän till andra. Samtidigt som hon är nyfiken, artig, självständig, säker, ödmjuk och rolig?
Det är inte lätt att vara förälder...
Man behöver stöttning och lite pepp ibland när det känns som att allt som man gör blir fel.
Då behöver man inte pedagoger på förskolan som kommer med syrliga kommentarer när jag lämnar tio minuter senare än vad jag skrivit på schemat.
Detta hände mig i fredags morse.
Jag och Elin var redo att lämna huset, 06:30, jag börjar jobba 07:00 så jag skulle lämna henne på vägen.
När vi skulle gå så kommer ungen på att, jo minsann, hon ska ha en yoghurt. För det äter hennes stora syster!
Jag sa att det kan hon inte få, hon ska äta frukost på förskolan!
Detta ledde till en lång diskussion/argument/bråk utan dess like med barnet liggandes i en hög på golvet sparkandes och vevandes med armarna.
Jag har inte den fysiska kraften att lyfta henne och bära ut henne i bilen när hon har ett sånt här utbrott uran riskerar att skada både henne och mig själv.
När klockan var 06:45 kom vi äntligen ut i bilen och hon hade yoghurten med sig i handen.
Vi anländer alltså till förskolan en kvart för sent, vilket inte var bra och jag fick mig sen en avhyvling att "man faktiskt måste ta vissa konflikter, annars kommer hon att bli en gräslig tonåring"
Ja tack....
Så jag kom till mitt jobb svettig och tårstrimmig.
Och fick höra av en kollega att hon önskade att fler förskolepersonal var som den jag precis träffat.
Igen; tack.
Tack för de vänliga orden som fick mig att känna mig som en otroligt dålig mamma och människa i största allmänhet.

Att vara Elins mamma är det mest fantastiska och underbara som någonsin hänt mig.
Men också det mest hjärtekrossande jag kommer att vara med om.

Idag vet jag att jag lever.
Vilken dag på jobbet...!!
Smekmånaden är över (efter tre dagar) och eleverna visar sina rätta jag.
Det är härligt, utmanande och spännande men samtidigt självklart utmattande.
Idag är jag trött, i kropp och knopp, men nu är kvällen min. Elin somnade innan klockan sju, hon var också väldigt trött efter lek på förskolan och sen besök av våra kattungar som vi ska få hem om ungefär en vecka.

Arwen och Ripley ska de heta.
Visst är de ljuvliga?
Inatt sover Thomas borta, det är kick-off med hans jobb, så jag sover med pepparkvarnen bredvid sängen.
Nu är det bara ryggläge och några avsnitt av en ny serie, "The whispers"
Jag har inte bestämt mig om jag gillar den eller inte... men några avsnitt till ska jag se, så kanske jag vet sen.
Imorgon är det fredag, Taco-kväll!
Så skönt att sen få sova lite längre än till halv sju på lördag morgon.