Så här på årets näst sista dag så är det många tankar som snurrar i mitt huvud. Det har snurrat ett tag, om jag ska vara ärlig...men när jag sitter här kl 8:30 på morgonen och njuter av min gran som numera är en nyårsgran istället för en julgran (ja...jag har bytt färg på kulorna...)

JULGRAN VS NYÅRSGRAN (med filter för att göra det extra vackert)

Thomas och Linnea sover, jag och Elin sitter i soffan, jag ska funderar på sk nyårslöften. Jag kommer ihåg mina långa listor med nyårslöften när jag gick i högstadiet....

1) BANTA

2) plugga mer

3) Inte slösa med pengar

4) BANTA

5) BANTA

6) BANTA

7) Bli populär (jo faktiskt, det brukade vara en punkt, jag skulle förställa mig, vara mer som mina klasskamrater och därmed passa in bättre i deras "grupp") jag brukade tänka att allt började med att jag skulle BANTA och bli smal, sen skulle jag göra uppror mot mina föräldrar, smita ut på kvällarna (vi bodde i en lägenhet på tionde våningen, fanns ingen väg att "smita" ut förutom ytterdörren) Jag skulle dricka alkohol och på det sättet bli populär.

När jag tänker tillbaka så gör det fruktansvärt ont i hjärtat.

Detta att jag kände att jag skulle vara lycklig om jag bara blev smal....jag hade egentligen alla förutsättningar att utveckla anorexia (jag vet att jag använder ordet förutsättningar fel, det är medvetet) eftersom jag varje dag fick höra att jag hade en stor mage. När man är 13, 14, 15 är ska man inte ha så stor mage. Mina klasskamrater brukade titta på mig med förakt i blicken och le på ett hånfullt sätt, jag hade lärare som kunde säga till mig att det minsann var farligt att vara så stor som jag var, föräldrar till kamrater kände tydligen också att det var deras plikt att berätta för mig att jag var tvungen att röra mer på mig och äta mindre godis.

Skolsköterskorna ska vi ju inte snacka om....tvingade upp mig på vågen och himlade sen med ögonen "Maria! Maria, Maria, Maria....detta kan inte fortsätta.... Vi får kontakta sjukhuset!

Så jag blev en del av en forskning. Allt jag åt skulle skrivas ner, all träning jag gjorde skulle skrivas ner och en gång i månaden fick jag gå till barnhabiliteringen och träffa Dr Flodhäst som studerade mig och mina föräldrar (andra barn och deras familjer var också med i denna "studie".

Jag misslyckades med att gå ner i vikt.

Jag stod still, eller gick kanske upp något kilo även...katastrof....min stackars mamma blev tillsagd på skarpen att det var fel på henne och hennes dotter.

När jag blev äldre så kunde tanter stoppa mig på gatan och säga att jag var för stor, jag VAR TVUNGEN att göra något åt min fetma, ingen pojke skulle ju vilja bli ihop med mig när jag var så tjock....

Så ja...jag hade alla "förutsättningar" att bli anorektisk, jag brukade fantisera om det, drömma om att kunna se mina revben och höftben genom huden...men så blev det inte, jag åt istället mer godis...och fick en ätstörning som innebar att jag stängde in mig och tröståt. Jag älskade de dagarna, då det bara var jag, soffan, tv:n och choklad....

Jag har verkligen inte varit snäll mot mig själv...på något vis...uttalat ett självförakt som jag fortfarande kämpar med (mot?) men jag undrar nu; vad var det egentligen för "fel" som alla såg?

Ja jag var lång och visst var min mage mer konvex än konkav... men när jag ser bilder på mig själv...så var jag inte fet!!! Jag var inte ett sådant misfoster som folk försökte få mig att tro och lyckades få mig att tro att jag inte platsar i detta samhälle....jag förtjänar inte lycka, kärlek eller vänskap. "De" lyckades.....

2018 har varit ett tufft år för mig, jag har mått ganska dåligt stora delar av året och märkt hur jag återigen faller ner i gamla tankemönster, ser hur folk tittar på mig med medlidande i ögongen och jag ser hur de tänker; Jaha...den där operationen var ju till ingen nytta, titta på henne.....

Men något väldigt bra har också hänt detta året....jag har börjat utforska ett område som jag alltid varit intresserad av. Meditation, yoga, att ta hand om sig själv på ett mer själsligt vis.

Jag har läst böcker om andekontakt och något har börjat brinna inom mig. 

Jag har även börjat följa några kvinnor på instagram som står för kroppspositivism att ALLA kroppar är vackra och duger precis som de är. det har påbörjats en typ av revolution där kvinnor (och några män) står upp och säger att det är nog nu med detta förakt mot kroppar som är större än stl 40 i kläder. Och det får vara ett slut på att folk säger att det är SÅ ohälsosamt att vara överviktig, det kostar pengar att ta hand om alla tjocka som får massor av sjukdomar till följd av sin övervikt och det är äckligt att se  en dallrig överarm i ett linne...utan en heltäckande ärm.

Detta är bara början, alla förtjänar respekt och acceptans, för den person de är, inte pga att de nöter hål på sina gympaskor på gymet 3 timmar om dagen.

Alla kroppar får lov att finnas! Och då menar jag verkligen alla; ingen behöver bli kränkt och tro att jag hatar och är avundsjuk på alla som är smala. Man får göra precis som man vill, jag respekterar alla som de är och kräver bara en liten sak i gengälld.....att jag också ska bli accepterad för den jag är...att människor ska se att jag är en fin person och min kropp bara är ett skal som jag gör mitt bästa för att ta hand om.

För ett par dagar sen såg jag The Greatest showman och jag är fortfarande påverkad. Så underbar den är! När Keala Settle sjöng This is me reste sig håren på mina armar. Jag har visserligen inget skägg, men jag känner igen mig i den skäggiga damen, kan relatera till henne otroligt mycket, jag känner hennes smärta så tydliget men också beslutsamheten att en gång för alla göra upp med sig själv och ta den plats hon förtjänar.

Så mina "nyårslöften inför nästa år, är löften till mig själv, att ta hand om mig själv mer. På ett mentalt plan, låta både kropp och själ vila och bara ha mjuk träning och övning i mitt "program". Jag ska ge mig själv tiden att meditera och utveckla min healingförmåga. Böcker och yoga ska också få ta mer plats.

Självklart vill jag träffa mina vänner, jag tänker inte isolera mig i ett helt år...men min största rädsla är att de i min närhet kommer att tycka att jag förändras och inte till det bättre....men jag har tänkt så mycket att om det mot förmodan skulle vara någon som misstycker så otroligt mycket av mina val.....ja då får det vara så...då får de göra sitt val, stanna i mitt liv eller inte. Inte mitt val.

Nu ska jag fixa frukost, det har börjat kurra ordentligt i magen.

Jag önskar er ett gott slut av 2018 och ett underbart nytt 2019.

Keala Settle får avsluta denna bloggpost. Lyssna och njut!