Jag vill fortsätta lite på gårdagens tema om vänskap. Jag skrev ju att jag hoppades att ni hade några vänner som är "livstidare", de där vännerna som stöttar er, lyssnar på er och om det behövs även ifrågasätter något som ni gjort, självklart på ett respektfullt och vänligt sätt. För riktiga vänner gör det, de står inte bara och nickar och håller med om allt som man gör, riktiga vänner får dig att växa och bli starkare.

Jag glömde att skriva att jag självklart också har några livstidare. Eller jag glömde inte, men jag var så trött och kände att jag inte skulle skriva om dem på ett rättvist sätt om jag hade fortsatt att skriva igårkväll.

Idag kan jag tyvärr inte skryta med att vara utvilad, Elin har sparkat på mig hela natten, jag har nog bara sovit en eller två timmar sammanlagt, men, jag ska skriva detta inlägget ändå.

Jag är lyckligt lottad som har flera livstidare, vänner som står mig otroligt nära och pratar mitt språk. Vi träffas kanske inte varje månad och ibland pratar vi inte heller via chat eller sms, men det gör inget, för vi vet, att den andra finns där alltid. När man behöver uppiggning, uppmuntran, tröst eller bara vill berätta att man precis ätit något jätteäckligt till lunch och skratta tillsammans ja då finns livstidare där.

Jag älskar att de som står mig närmast vet att jag inte dömer eller lägger någon värdering i hur de lever sitt liv, hur de uppfostrar sina barn eller hur ofta de tränar och jag vet att detsamma gäller för mig. Vi finns för varandra, stöttar i föräldrarollen för vi vet att det här med att vara förälder ÄR underbart men det krossar även ens hjärta. Lite grann varje dag. Vi gör nog vårt bästa att trösta när livet faller ihop och en av oss måste hitta alla bitar och pussla ihop sig igen, en bit i taget.

Jag vet att även om jag inte pratar med någon av mina livstidare så kan jag skicka iväg ett sms och säga; Idag är jag så ledsen och få tillbaka kärlek. Ingen som oförstående undrar Varför då? Vad har du att vara ledsen över? Jaha....ja det är vi väl alla??

Jag är så glad och tacksam över mina livstidare och att jag får vara deras livstidare, jag ser faktiskt fram emot att sitta med dem när vi är över sjuttio år, rullator, någon form av alkohol i ett glas (de flesta av mina livstidare älskar vin, jag tycker det är gott ibland, men kanske när jag har fyllt sjuttio år kan jag erkänna för hela världen att jag föredrar coca cola och ibland en skvätt vodka i den...) och ställa världen till rätta.

Det känns som att jag måste avsluta med denna sången/videon

Ha en underbar söndag, ta hand om varandra.