När jag föddes så hade jag höftledsluxation, det kallas också medfödd höftledsinstabilitet. Det innebär att ledkulan lätt kan förskjutas ur sitt normala läge. Ibland kan ena eller båda höftlederna ligga ur led, alltså i felaktigt läge, redan när man föds. Detta beror på en ökad elasticitet i ledkapseln eller på att ledpannan är för grund. Det är ett ovanligt tillstånd men är vanligare hos flickor än hos pojkar. Drygt hälften av alla barn med höftledsinstabilitet föds med ena eller båda höftlederna ur led, höftledsluxation. Hos övriga är leden så ostadig att den lätt kan komma ur sitt normala läge. Den vanligaste behandlingen är att barnet får ligga i grodställning i en så kallad von Rosenskena i sex till tolv veckor. Hur länge det blir beror på hur ostadig leden är. Skenan sätts direkt på kroppen och blöja och kläder sätts utanpå. 

Båda mina höftleder låg ur led och jag låg i von Rosenskena i tolv veckor. Detta gjorde att jag alltid har varit förvånansvärt vig för att vara så överviktig som jag alltid också har varit, jag kunde bita mig i hälen fram tills jag blev gravid för fem år sen och utan större problem lägga benen bakom mitt eget huvud. Så är det dock inte längre... Jag har fått diagnosen fibromyalgi, vilket innebär konstant smärta och stelhet i muskler och leder, nedsänkt smärttröskel vilket gör att beröring som friska personer kan tycka känns skönt faktiskt kan göra ont på mig. Jag äter ganska starka smärtstillande mediciner varje dag och oftast så tar de toppen av smärtan, men har jag en s.k ”dålig dag” har jag svårt att över huvud taget röra mig. Jobbigt och tråkigt men utan att låta som en drama-queen så har jag vant mig vid att ha det så här, jag kan inte minnas hur det känns att inte ha ont någonstans alls.

Nu i sommar så verkar min fibro ha ”sparkat bakut”, man skulle tro att den underbara värmen vi har haft skulle göra det bättre, för ofta kan en varm vetekudde på mina värkande kroppsdelar lindra lite, men tyvärr har så inte varit fallet. Jag har haft mer ont än någonsin och jag har haft svårt att jobba och svårt att vara en del av familjen, mycket tid här hemma har gått till att vila och återhämta mig, ligga på soffan eller i sängen med en kudde i knävecken eller benen lutade mot väggen. Det har varit tufft att inte kunna hitta på en massa roligheter med familjen och jag har känt mig ledsen och nere. Så i augusti gick jag till min läkare, samma läkare som sjukskrev mig i januari när jag hade panikångestattacker och berättade hur ont jag har och hur rädd/nervös jag är för att börja jobba inom vården igen. För nu är det mitt enda alternativ. Jag menar inte att det är ett dåligt alternativ att jobba inom LSS, men när jag vet att jag inte kommer att klara att lyfta en annan människa (även om vi har liftar och alla tänkbara hjälpmedel) eller gå långa promenader där jag behöver knuffa en rullstol, så känns det inte jättebra.

Min läkare är verkligen bra, han ser mig, hör vad det är jag säger och ibland inte säger och ger mig bra tips på hur mitt liv ska bli lättare, jag känner mig otroligt lyckligt lottad eftersom jag vet att många människor känner det som att de inte blir sedda, inte tagna på allvar av sjukvården här i Sverige. Han, läkaren, sa att han skulle sjukskriva mig i tre veckor men jag kunde inte räkna med att vara sjukskriven någon längre tid, försäkringskassan ser inte fibromyalgi som tillräckligt allvarligt att vara sjukskriven en längre period för. Nu har jag ju inte som mål att vara långtidssjukskriven, även om det är väldigt skönt att ha möjligheten att vara hemma när man är sjuk så börjar i alla fall jag klättra på väggarna när jag piggnar till… så att bara gå och dra här hemma funkar inte, jag vill ut, hitta på saker, shoppa, fika, gå på bio och det är ju inte gratis… så eftersom vi inte har vunnit en stor summa pengar på lotto och har en bottenlös pengakappsäck att ta pengar ifrån, så måste jag jobba. Men som sagt, jag är nervös för hur det ska gå, jag vill ju inte bränna ut mig varken fysiskt eller psykiskt igen. Läkaren tittade på mig och sa att han rådde mig till att söka nytt arbete, göra något helt annat eftersom det är tydligt för honom att jag inte trivs inom ”mitt område” längre. Vilket han kanske har rätt i, jag har ju fått känslan några gånger att jag liksom är ”klar” med att ta hand om andra.. men en del av mitt hjärta brinner fortfarande för detta, så vad göra?

För enligt honom så mår jag dåligt mentalt/psykiskt och gör inget åt det, jag lyssnar inte på vad hjärnan säger till mig så då är det kroppens tur att säga ifrån. Genom att fysiskt stänga ner, så att jag ska ”byta spår” i livet.

Jaha…. Så pass? Kan han ha rätt?

Ja det är inte omöjligt, jag förstår ju att hjärnan och kroppen måste samarbeta och om den ena inte är nöjd så kommer den andra också att ta stryk så småningom. Men jag har samtidigt svårt att applicera detta för mig själv och mitt liv…

Eller så är det så, jag vet ju att kronisk smärta kan göra att man blir deprimerad för att man aldrig får någon respit i smärtan, den konstanta tröttheten som kommer eftersom man aldrig får sova mer än några timmar under natten pga. smärta någonstans i kroppen, men jag har faktiskt aldrig hört att det kan vara omvänt. Att man mår så mentalt dåligt att det sätter sig som smärta i kroppen? Men här är jag, med en kropp som ibland gör så ont att jag jämrar mig med förhoppning att det onda ska försvinna om jag ger det en röst? Än så länge har det inte fungerat tyvärr, kanske för att jag bara mumlar osammanhängande, det kanske skulle behövas att jag släppte ut ett avgrundsvrål för att hjälpa?

Så vad mer gör smärtan med mig?

Den gör mig ofokuserad ibland, hjärndimma, känslan att jag ”zonar ut” och inte är med i en konversation, jag mer känner än ser personers blickar, deras ögon undrande om hur oförskämd kan man egentligen vara? Som så tydligt visar att deras prat är så ointressant som jag påvisar. Det är det inte, inte alls, men jag har tyvärr inte makten över min hjärna för tillfället känns det som, den väljer helt själv när den behöver pausa och ladda om. Så om du läser detta och vi umgås, ber jag dig att ha överseende och lite tålamod med mig, jag tycker inte att du är ointressant, jag lovar!

Men åter till detta psykiska som har blivit fysiskt, vad är det som har triggat detta? Jag har funderat, grubblat mer än vanligt och där jag kan dra paralleller är detta val som sker idag. Jag är ingen politisk person, jag tycker inte att politik varken är roligt eller spännande och jag hörde en gång ett uttalande i en amerikansk kriminalserie som satte sig i mitt hjärta; ”Politik gör människor opålitliga, jag tror det får dem att hata sig själva, det splittrar familjer och skadar andra”

Ska jag vara helt ärlig så hade jag gärna levt i ett samhälle där vi alla kom överens, gick omkring i mockasiner och hade blommor i håret. Hade enhörningar som husdjur och fes regnbågar, jag tycker det låter så härligt att slippa alla hårda ord, misshandel och mord som vår värld är full av idag. Men jag vet att det är naivt och på gränsen till korkat att tänka så, ni behöver inte oroa er att min hjärna har bränt ut helt och hållet, än. Men jag blir så otroligt provocerad när jag inser att det finns kvinnor som röstar för att vi ska backa tillbaka till 50-talet, med att någon annan ska bestämma över våra kroppar, att utländska män som våldtar ska skickas tillbaka till sina hemländer (gäller det även danska, tyskar och engelsmän?) men svenska män som våldtar ska sträcka på sig och skaffa ett gymkort. Hur kan man uttrycka sig på det sättet?? Det finns bra och dåliga argument hos alla partier, jag tänker inte starta en lång politisk debatt här på bloggen för jag har varken ork eller kunskap till det, men jag blir hederligt förbannad när det framkommer att det finns personer (inte nödvändigtvis politiker) i Sverige som tycker att kvinnor som blir våldtagna får skylla sig själv, att anledningen att män som misshandlar kvinnor ”gör så av samma anledning som man slår barn; av frustration och förtvivlan och en känsla av att kvinnor inte förmår sig att ta till sig av verbal kritik alternativt inte ens går att diskutera normalt med och således endast är mottaglig för en resolut örfil eller dylikt” jag kan bara citera Annie Lööf här: HUR UTTRYCKER DU DIG???

Så otroligt provocerande! Detta är totalt oacceptabelt, jag har noll tolerans för detta! Jag blir så arg att det ringer i öronen på mig, jag biter ihop mina käkar och andas hysteriskt genom näsborrarna, vilket sen leder till kramp i käkarna, huvudvärk och att min puls skjuter i höjden.

Så han har kanske rätt den där läkaren? Den psykiska ohälsan kan bli så starkt att det blir fysiskt. För den måste ut någonstans. Och var bättre än i mina leder, muskler och skelett? Själv hade jag föredragit om den kom ut som en regnbågsfis.

 

Mamma

9 september 2018 14:39

Min älskade unge. Så bra du utrycker det jag kan känna, och förhoppningsvis många många fler.
Vi kan bara hoppas och be, att folk hittar sitt sunda förnuft innan dom slickar igen kuvärten i dag, eller gjorde det tidigare i veckan.
Och du , min bästa bästa måste sätta ner lite fötter, även om dom då råkar trampa på någon annans ömma tå. Vi får bli lessna , det går över när vi insett att du nog har rätt . Hm🤔. ❤️❤️

ladivamaria

9 september 2018 16:32

Älskade mamma, vilken tur att jag har just dig som mamma. Puss

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var så länge sen jag bloggade att jag inte vet var jag ska börja... det har varit ett tufft halvår. Eller snarare åtta månader. Jag började ju ett nytt jobb i juni förra året om någon minns att jag skrev det? Bloggade jag om det? Jag minns inte e...

Alla har något som de verkligen gillar att göra men som de samtidigt tycker är lite pinsamt, har jag hört.. som att lyssna på riktigt dålig musik, klämma finnar, äta kalla vita bönor direkt ur burken.... jag tänkte berätta och visa er en av mina heml...

Ja, nu var det länge sen jag skrev igen, livet har varit hektiskt, är hektiskt och stressigt, men ändå bra. Jag har fått nytt jobb (can I get a WHOOP WHOOP) äntligen lite mer stabilitet i familjelivet i fråga om mina arbetstider, vi vet alltid när ...

Vi är på hotell. I Göteborg. Götlaborg. Alla heter Glenn och luktar fisk. I Göteborg. Vi har varit på vin- och chokladprovning. Väldigt trevligt. Damen som höll i provningen var väldigt kunnig och trevlig, det varade i 1,5 timme och när vi gick ...

Det var så länge sedan jag bloggade att sökfältet glömt "Bloggplatsen".... jag borde skämmas som uppdaterar så sällan! MEN, jag har haft lite annat för mig, som ni kanske minns skickade jag mina engelska diplom till UHR (Universitets och Högskole R...