TACK!

Jag har fått så mycket kärlek sen mitt förra inlägg. Mail och sms med uppmuntrande ord, försäkran om att det kommer att gå över och faktiskt bli bättre när jag är helt återställd. Ni har berättat Era egna historier och även peppat och tackat mig för att jag beskrivit känslan så rätt, att det är precis så det känns, så många det är som inte mår bra. Utmattningssymptom är ju idag en folksjukdom som påverkar alla på något sätt. Om inte du själv drabbas så har du garanterat någon i din närhet som gör det.

Vi måste våga prata om det, sluta skämmas och sluta skuldbelägga!

Vem som helst kan hamna där, ramla ner i det svarta hålet, gå in i den berömda väggen, det är inget man behöver skämmas för. 

Viktigast är att man sen får stöttning och tröst av människor runt omkring en när man börjar vägen tillbaka. Att familjen, vännerna och kollegorna har förståelse och acceptans att nu måste det bli en viss förändring i rutinerna, man orkar inte höra av sig och träffas lika ofta som man gjorde förut, men det betyder inte att man slutat tänka på sina vänner, eller att man slutat bry sig, det är bara så att det inte funkar just nu, man behöver bara lite tid. Jag håller på att lära mig att be om hjälp, i lördags lämnade jag en kort lista med saker jag ville att min man skulle göra medan jag och min dotter åkte och dansade med babblarna. När jag kom hem tackade jag honom för hjälpen och han svarade; Du behöver inte tacka mig, jag bor också här, vi delar ju på allt. Och ja, det är ju sant, vi är ett team min man och jag, det som påverkar honom, påverkar även mig och när jag mår dåligt så känner ju han det också. Vi lyfter varandra och går sida vid sida genom livet tillsammans.

Jag inser att jag under en väldigt lång period, mer än tio år, kanske nästan tjugo, har rusat fram i livet, haft något underligt mål som jag strävat efter fastän jag egentligen inte velat nå det. Det som jag verkligen varit intresserad av, det som mitt hjärta längtat efter, det har jag inte vågat satsa på, rädslan för att misslyckas har varit så stark att den nästan kvävt mig och jag har ignorerat mina innersta önskningar. Jag har jagat andras bekräftelse och struntat i att bekräfta mig själv, bönat och bett att andra ska älska mig, men inte älskat mig själv, jag är förvånad att jag inte brutit ihop tidigare, jag måste ha varit som en tickande bomb.

Nu, med hjälp av klok vägledning, böcker, meditation och vila, så inser jag att jag skadat mig själv mycket, och tillåtit andra att såra och skada mig. Tyckt att det är ok, det är fullt acceptabelt att behandla mig så, för jag betyder ändå ingenting.

Det är stop nu.

Jag behöver mer tid, jag tänker ge mig själv det, tid. 

Tid att läsa

Tid att läka

Tid att skriva

Och jag tänker älska.

Jag tänker älska så mycket att alla i min omgivning ska känna det.

Jag tänker tillåta mig själv att falla ihop de dagar jag behöver det och ge mig själv extra omtanke, extra tid och strunta extra mycket i disken.

Jag vill uppmuntra dig att göra detsamma, lyssna mer på dig själv, det kan man göra utan att gå på som en ångvält och trycka ner andra människor, vad är det du vill? Vilken väg vill du ta? Vad är bäst för dig?

Och respektera dig själv, du är bra som du är, du är tillräcklig.

 

Mamma

13 mars 2018 18:30

Tänk att du äntligen kommit på att du är så bra som du är. Älskad av många. Uppskattad av andra. Solen är på väg där ute. (Jag har beställt den till nästa vecka). Hoppas den också riktigt snart lyser i dej.
❤️❤️❤️

ladivamaria

15 mars 2018 07:09

Tack lilla mamma. Du är bäst

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var så länge sen jag bloggade att jag inte vet var jag ska börja... det har varit ett tufft halvår. Eller snarare åtta månader. Jag började ju ett nytt jobb i juni förra året om någon minns att jag skrev det? Bloggade jag om det? Jag minns inte e...

Alla har något som de verkligen gillar att göra men som de samtidigt tycker är lite pinsamt, har jag hört.. som att lyssna på riktigt dålig musik, klämma finnar, äta kalla vita bönor direkt ur burken.... jag tänkte berätta och visa er en av mina heml...

Ja, nu var det länge sen jag skrev igen, livet har varit hektiskt, är hektiskt och stressigt, men ändå bra. Jag har fått nytt jobb (can I get a WHOOP WHOOP) äntligen lite mer stabilitet i familjelivet i fråga om mina arbetstider, vi vet alltid när ...

Vi är på hotell. I Göteborg. Götlaborg. Alla heter Glenn och luktar fisk. I Göteborg. Vi har varit på vin- och chokladprovning. Väldigt trevligt. Damen som höll i provningen var väldigt kunnig och trevlig, det varade i 1,5 timme och när vi gick ...

Det var så länge sedan jag bloggade att sökfältet glömt "Bloggplatsen".... jag borde skämmas som uppdaterar så sällan! MEN, jag har haft lite annat för mig, som ni kanske minns skickade jag mina engelska diplom till UHR (Universitets och Högskole R...