Phu, om en vecka är det över, då vet vi om all planering har klaffat. Jag kan ju säga att psyket är lite svajigt just nu... jag sitter med papper och penna och försöker planera lördag minut för minut fram tills att vi sätter oss i fordonet som ska ta oss till Orangeriet.
Då kommer jag att slappna av.

Tills dess.... aaarrrgghhhh!!!!
Låt mig bara hinna...
Snälla låt mig hinna allt.
Jag är ju en otrolig tidspessimist, jag tror aldrig att jag har tillräckligt med tid, jag vill alltid vara minst en kvart före utsatt tid, jag blev uppfostrad till att inte låta andra vänta på mig.

Men nu måste jag släppa det, denna dagen ska jag bli väntad på. Jag kommer att komma för sent (eller inte FÖR sent, men på utsatt tid, så gästerna måste vara tidiga)
Förhoppningsvis kommer de inte att ha något emot att vänta på mig...

Mamma säger att det kommer att bli bra, Oliver säger att det kommer att lösa sig, jag får lita på dem....
Men tänk om..... nej, inte tänka....

Vi har haft en välförtjänt kväll ute, Oliver fyller år imorgon (eller tekniskt sett idag, klockan är 00:30) så jag bestämde mig för att bjuda honom på restaurangmiddag.
Vi gick till Torstens där jag åt pizza och Oliver hamburgare

Och ett iskallt glas vitt, eller två slank också ner.
Det har varit en underbar kväll, jag har njutit så otroligt mycket, bara jag och Oliver, sista helgen som ogifta, inte ett moln på himlen, glada människor ute. Och så vi. Han och jag. För alltid.

Rymdvarelse i Ängelholm?

Det är vackert här, ett sånt här hus vill jag bo i när vi pensioneras, nära till barerna i centrum.

Jag trodde att jag skulle skriva jättemycket om hur härligt vi har haft det ikväll, hur bra jag mår, skriva en målande text om hur lycklig Oliver gör mig och hur tacksam jag är över det liv jag har fått....men jag hittar inte orden, det blir bara pannkaka av det, så jag tänker avsluta. Krypa ner under täcket och sova, bredvid min snusande unge och trötta blivande man.
Hoppas att ni är lika lyckliga som jag är.