Klockan närmar sig 02:00 och jag sitter i soffan, Elin i hörnet mittemot mig. Hon vaknade för tre timmar sen, grät och var jätteledsen och lade handen på sitt öra.
Jag var öronbarn som liten....jag kan fortfarande komma ihåg nätterna då jag satt i mammas famn, tryck i öronen så jag trodde hela huvudet skulle explodera, och sedan lättnaden när det släppte, trumhinnan som sprack och hela min kropp slappnade av.
En natt minns både jag och mamma tydligt, jag satt i hennes knä, våra huvuden tätt intill varandra, kind mot kind, öra mot öra. Jag grät, det gjorde så ont, jag kunde inte sluta gråta. Sen plötsligt släppte spänningen, mamma säger att hon hörde ett "plopp" när trumhinnan sprack och jag blev som spaghetti i hennes famn. Somnade direkt. Jag minns att det inte gjorde ont längre.

Så om Elin är som jag var, så har vi många vakna nätter framför oss de kommande åren...
Nu har hon i och för sig somnat borta i sitt hörn

För tillfället sover hon lugnt.
Men jag vågar inte flytta henne, då kanske hon vaknar. Jag vet ju det också, att ibland så är man bara bekväm i en specifik sovställning och ändras den så tar det jättelång tid att somna om.
Så jag ska sitta/halvligga här nu resten av natten.
Börjar känna mig hungrig, funderar på att göra en rostemacka...med jordnötssmör och sylt på. För att väga upp den hälsosamma shotten menar jag....för mycket av det goda och allt det där ni vet.
Jag hoppas att ni har en fin natt, var ni än är, vad ni än gör