Igår var det äntligen dags att fira Jeanettes födelsedag. Som jag har längtat!
Vi började i en lägenhet på Möllan med bubbel, chips och choklad. En lägenhet som brukade vibrera men som nu står till visst förfogande åt speciellt utvalda vänner som någon gång ibland vill känna pulsen i Malmö och stanna längre än till sista bussen eller tåget går hem.

Vi visade ett litet bildspel för vår Nettis som visade vår gemenskap genom åren och vad vi betyder för varandra.

Som alltid när vänner samlas så här drogs vi in i minnen och skratt och vi blev lite sena till restaurangen. Som tur är var personalen på LaRoche proffsig och förstående och hur glada som helst när vi kom. Tapas är så himla gott!

Sen var det äntligen äntligen dags för att ta oss till Slagthuset och Hedwig and the angry inch.
Min och Nettis favorit; Ola Salo!!!

Det var en otroligt stark och bra musikal. Men inte alls som jag trodde den skulle vara. Jag trodde den skulle vara mer som Kinky Boots, glittrig glad och massor med musik, sång och dans.
Men Hedwig berör på ett helt annat sätt, på djupet hos en människa som mer eller mindre tvingats byta kön och hur hen sen ska finna sig till rätta som kvinna i en helt annan värld än där hon växte upp.
Jobbigt men nödvändigt att ta upp känner jag.
Ola Salo levererade ju såklart, han gjorde rollen med bravur!
På väg ifrån teatern kom diskussionen upp att vi är helt vanliga Svensson mammor. Är det lite tråkigt? Är våra liv lite tråkiga eftersom vi inte har några hbtq vänner i våra liv? Det beror väl på hur man ser det? Man kan ju inte ge sig ut på "jakt" för att man vill ha in en viss typ av människa i sitt umgänge bara för att hen råkar "tillhöra" hbtq-kretsen.... Man har ju vänner för att man gillar deras personlighet, om det sen råkar vara så att personen i fråga är homo eller trans, ja då är ju det skit samma, bara hen är trevlig.
Vi tog en drink på en bar med en DJ och sen hem till lägenheten för mer chips, choklad och nu vatten. Tre trötta mammor somnade strax efter midnatt.