Pokemon go! Jag fattar det verkligen inte, eller jo, jag fattar att barn/ungdomar under tjugo år håller på med det. För det är en meningslös aktivitet och när man är ung så har man ofta inget bättre för sig än meningslösa aktiviteter. Men när jag ser och läser om vuxna människor som springer rätt ut i trafiken eller spetsar sig på ett järnrör för att fånga något som inte finns och man inte får pengar för..... Då blir jag mållös faktiskt. När sen någon försöker försvara sig med att "man kommer ut och rör på sig" då blir jag ännu mer frustrerad... Man ska inte, som vuxen, behöva ett tecknat djur för att komma ut och röra på sig. Sanningen är nog att du kom ut och motionerade utan dem för tre veckor sen... Som jag sa innan, är du under tjugo; kör på, spring och leta efter saker som inte finns, det är bättre än att röka på, äta lustiga svampar eller mystiska brownies. Men är du vuxen? Skärp dig! Skaffa dig ett jobb och du behöver säkert klippa dig också.

Det är som den där leksaken som kom på 90-talet, Tamagucchi, som skulle matas och rastas med jämna mellanrum annars dog den... Sen var man tvungen att köpa en ny tamagucchi, för det gick inte att återuppliva den.

Lite som surdeg. Den ska också matas vid konstiga tider på dygnet och dör den så kan man inte återuppliva den. Totalt meningslöst. Baka ett vanligt bondbröd för tusan, det är mycket godare. Eller köp en limpa på Ica eller Willys. Det går lika bra.

Precis så här är det, tycker jag, om pokemons, tamagucchi och surdeg....

Nu när det är sommar (även om vädret är något schitzofrent) så lyssnar jag mycket på olika poddar och sommarpratare. Det är så härligt att lägga sig i solstolen eller på soffan i en timme och lyssna på någon annan som pratar om sitt liv, sina problem och sina upplevelser. Min favoritpod är Fredagspodden med Hannah och Amanda. När jag har kännt mig låg och deppig så har jag lyssnat på ett gammalt avsnitt och sen kännt det som att jag har haft ett samtal med en nära vän, även om jag själv inte har sagt ett ord.

Två fantastiska och starka kvinnor som jag verkligen beundrar och ser upp till. En annan poddare som jag ibland lyssnar på är Kristoffer Triumfs "Värvet". Jag lyssnar inte lika ofta som på Fredagspodden, men ibland intervjuar han människor som jag vill veta lite mer om. Idag lyssnade jag på hans intervju med Robert Pettersson, sångare och frontman för Takida och Stiftelsen. Jag älskar hans röst! Jag älskar musiken som både Takida och Stiftelsen gör. Sen har han väldigt fina tatueringar också! I allafall, Robban har kämpat med depresioner i nästan hela sitt liv, hans mamma var deprimerad och dog av sviterna från det. I intervjun så pratar de mycket om detta och om varifrån han (Robert) får sin inspiration till att skriva låttexter och han säger att han skriver som bäst när han inte mår jättebra. Han sa något i stil med: "Det blir ju inte så bra texter när man är lycklig" Jag undrar lite då; han som har skrivit så fantastiska låtar, hur dåligt har han egentligen mått? Stackarn. Och stackars hans fru, som har klarat sig och familjen igenom alla dessa perioder av deppighet för att han ska skriva bra musik? Fast nu kanske jag överdriver lite... Kanske tolkar jag det lite FÖR bokstavligt. Jag kan ju bara gå till mig själv, inte för att jag har skrivit något som publicerats i en tidning eller liknande men de blogginlägg som har fått flest kommentarer och feedback, är de jag skrivit när jag varit lite sorgsen. Jag kan i och för sig ganska lätt försätta mig i ett mentalt ledset tillstånd och dra fram de extra sorgliga orden för att få ögonen att tåras på Er läsare.

Takidas senaste låt. Skitbra i min åsikt...

Ibland tycker jag att det är jättekul att "surfa runt" på YouTube. Man kollar något klipp, som kopplar till ett annat klipp som i sin tur kopplar till nån låt....

Idag hittade jag detta klippet, vilket jag verkligen gillade.

Vilket leder till min sista fundering idag....

Nu när familjen Obama ska flytta ut ur det vita huset, tar de sig tid att vara lite extra "wild and crazy"?

Jag menar, för åtta år sen hade vi nog aldrig fått se fru Obama sjunga och dansa i en bil?

Jag är totalt ointresserad av politik, i ärlighetens namn tycker jag att politik gör människor opålitliga, jag tror det får dem att hata sig själva, det splittrar familjer och skadar andra, men den där Barack... Han har något speciellt. Och vem kunde ana att hans fru kunde rocka och rappa så där....

Hon är ju verkligen cool.

Ja, det var alla mina funderingar för idag. Jag återkommer kanske imorgon med andra tankar...

Och apropå gårdagens film. "A walk in the woods" som jag bara sov lite i slutet på.

Den var bra, smårolig, trevlig. Se den. Nick Nolte och Robert redford vandrar i Apalacherna.