Senaste inläggen

Av ladivamaria - Måndag 24 sept 14:45

Regnet öste faktiskt ner, det rann en ström med vatten längs med min nacke och ner på ryggen när jag lutade mig in för att pussa min dotter och säga ”Hejdå, vi ses på söndag” jag visste att jag var tvungen att göra det snabbt, vara glad på rösten annars skulle hon bli ledsen och då även jag. Stor resväska, (packad med täcke, kudde, necessär, bok, mjuka kläder, två böcker och ett stearinljus) kasse med luftmadrass, kylväska med mat, handväska och min yogamatta skulle uppför några trappor och in i en lägenhet i Malmö denna kväll. Jag skulle på mitt livs första retreat och var så spänd, nervös och lycklig på samma gång, att jag tillåtit mig själv att göra detta, gå in i ett lugn jag har svårt att hitta i min vardag. Alexander mötte mig i trapphuset och hjälpte mig med min resväska in i lägenheten som skulle bli min hemvist i två dygn.

Vi var åtta individer från olika vägar av livet som samlades denna fredagskväll för att alstra kraft, läka, få ro i själen och omge oss med likasinnade.

Helgen arrangerades av Alexander Lauritsen, medium, dipl. Samtalsterapeut, Healer och certifierad regressionsterapeut och Lasse Westberg dipl. Samtalsterapeut, tidigare lärare i Psykosyntes och utbildad handledare på Humanova i Stockholm. Två fantastiska, närvarande män som båda brinner för människor, för vårt inre andliga och att hjälpa sina medmänniskor att koppla upp sig med sin själ.

 

Så vad gör man på en ”Må bra helg”?

Vi har mediterat, guidade av Lasse och Alexander har vi fått ta oss in i vårt innersta, möta både det ledsna och glada barnet i oss, gå tillbaka till händelser som har påverkat oss i det förflutna, konfrontera det och sedan har det getts tid att reflektera både på egen hand och i gruppen. Vid vissa tillfällen har det varit tufft, det är inte alltid man vet vad som döljer sig i vår mörka själ, men Alexander och Lasse har hjälpt oss på ett respektfullt och kärleksfullt sätt att ta oss igenom den svåraste stunden och sedan gett oss redskap att vända vårt tankesätt och hela oss själva.

Vi har lyssnat på Lasses föreläsning om Du har dina känslor men du är inte dina känslor och Alexander delade med sig av sin kunskap om Ande-kropp-själ, tre grundstenar som hör ihop. Fokus har under hela helgen legat på vårt inre mående och hur det som vi skickar ut i universum – våra tankar – påverkar oss, hur vi uppnår våra innersta drömmar och varför vi mår bra av att stilla vårt sinne en stund varje dag. Det har fått mig att - äntligen – inse och tillåta mig själv att vara värdefull, bra, och att jag är värd att finnas. Jag skickar ut tacksamhet till universum för det jag varit med om tidigare, för det har trots allt gjort mig till den jag är idag, ödmjuk, klok och med mycket empati för andra människor. Jag är tacksam för att jag fick gå den här kursen med just de här människorna som jag i framtiden kommer att kalla mina vänner och jag är tacksam att just Alexander och Lasse höll i den här helgen, guidade mig, accepterade mig och gav mig den sista knuffen som mitt självförtroende behövde.

Jag rekommenderar varmt att Du ger dig själv den här gåvan att ta hand om din själ en helg. Meditation, affirmation och att tillåta sig själv att läka är så viktigt i dessa dagar.

På söndagseftermiddagen satte Lasse på musik och sa till oss att ta kontakt med ”den lilla” i vårt inre, sedan ”den stora”, ”den arga”, ”den sensuella” och ”den lekfulla” inom oss och röra oss som dem. Svårt för vissa, jag har själv tidigare hatat sådana här övningar och ofta stått på samma punkt och bara gungat från sida till sida. Så döm om min förvåning när jag märkte hur jag tog ut rörelserna, trampade med hela foten i golvet som den store, trippade på tå som den lilla och boxades med armarna som den arga… Vem hade kunnat tro det?

Lasse såklart! Hans värme och vänlighet var enorm.

Efter en ljusandakt där vi fick meddelanden från ärkeängeln Mikael, befäst allt vi tagit in under helgen så var det dags att ta farväl, vi stod i en ring med armarna sammanflätade med varandra och tackade för denna helg. Med lätta steg dunsade jag sedan min resväska nedför trapporna, ut på gatan, in i armarna på min man som hämtade mig. Sen slängde jag upp dörren till baksätet av bilen och täckte min dotters ansikte med pussar.   Tacksam!

Vill du vara med på nästa Må bra helg? I Maj 2019 kommer det att arrangeras igen. Kontakta Alexander på alexanderlauritsen2@yahoo.se eller på Facebook; Finn din livskraft- Medium Alexander

Vi kanske ses där…?

ANNONS
Av ladivamaria - Söndag 9 sept 12:34

När jag föddes så hade jag höftledsluxation, det kallas också medfödd höftledsinstabilitet. Det innebär att ledkulan lätt kan förskjutas ur sitt normala läge. Ibland kan ena eller båda höftlederna ligga ur led, alltså i felaktigt läge, redan när man föds. Detta beror på en ökad elasticitet i ledkapseln eller på att ledpannan är för grund. Det är ett ovanligt tillstånd men är vanligare hos flickor än hos pojkar. Drygt hälften av alla barn med höftledsinstabilitet föds med ena eller båda höftlederna ur led, höftledsluxation. Hos övriga är leden så ostadig att den lätt kan komma ur sitt normala läge. Den vanligaste behandlingen är att barnet får ligga i grodställning i en så kallad von Rosenskena i sex till tolv veckor. Hur länge det blir beror på hur ostadig leden är. Skenan sätts direkt på kroppen och blöja och kläder sätts utanpå. 

Båda mina höftleder låg ur led och jag låg i von Rosenskena i tolv veckor. Detta gjorde att jag alltid har varit förvånansvärt vig för att vara så överviktig som jag alltid också har varit, jag kunde bita mig i hälen fram tills jag blev gravid för fem år sen och utan större problem lägga benen bakom mitt eget huvud. Så är det dock inte längre... Jag har fått diagnosen fibromyalgi, vilket innebär konstant smärta och stelhet i muskler och leder, nedsänkt smärttröskel vilket gör att beröring som friska personer kan tycka känns skönt faktiskt kan göra ont på mig. Jag äter ganska starka smärtstillande mediciner varje dag och oftast så tar de toppen av smärtan, men har jag en s.k ”dålig dag” har jag svårt att över huvud taget röra mig. Jobbigt och tråkigt men utan att låta som en drama-queen så har jag vant mig vid att ha det så här, jag kan inte minnas hur det känns att inte ha ont någonstans alls.

Nu i sommar så verkar min fibro ha ”sparkat bakut”, man skulle tro att den underbara värmen vi har haft skulle göra det bättre, för ofta kan en varm vetekudde på mina värkande kroppsdelar lindra lite, men tyvärr har så inte varit fallet. Jag har haft mer ont än någonsin och jag har haft svårt att jobba och svårt att vara en del av familjen, mycket tid här hemma har gått till att vila och återhämta mig, ligga på soffan eller i sängen med en kudde i knävecken eller benen lutade mot väggen. Det har varit tufft att inte kunna hitta på en massa roligheter med familjen och jag har känt mig ledsen och nere. Så i augusti gick jag till min läkare, samma läkare som sjukskrev mig i januari när jag hade panikångestattacker och berättade hur ont jag har och hur rädd/nervös jag är för att börja jobba inom vården igen. För nu är det mitt enda alternativ. Jag menar inte att det är ett dåligt alternativ att jobba inom LSS, men när jag vet att jag inte kommer att klara att lyfta en annan människa (även om vi har liftar och alla tänkbara hjälpmedel) eller gå långa promenader där jag behöver knuffa en rullstol, så känns det inte jättebra.

Min läkare är verkligen bra, han ser mig, hör vad det är jag säger och ibland inte säger och ger mig bra tips på hur mitt liv ska bli lättare, jag känner mig otroligt lyckligt lottad eftersom jag vet att många människor känner det som att de inte blir sedda, inte tagna på allvar av sjukvården här i Sverige. Han, läkaren, sa att han skulle sjukskriva mig i tre veckor men jag kunde inte räkna med att vara sjukskriven någon längre tid, försäkringskassan ser inte fibromyalgi som tillräckligt allvarligt att vara sjukskriven en längre period för. Nu har jag ju inte som mål att vara långtidssjukskriven, även om det är väldigt skönt att ha möjligheten att vara hemma när man är sjuk så börjar i alla fall jag klättra på väggarna när jag piggnar till… så att bara gå och dra här hemma funkar inte, jag vill ut, hitta på saker, shoppa, fika, gå på bio och det är ju inte gratis… så eftersom vi inte har vunnit en stor summa pengar på lotto och har en bottenlös pengakappsäck att ta pengar ifrån, så måste jag jobba. Men som sagt, jag är nervös för hur det ska gå, jag vill ju inte bränna ut mig varken fysiskt eller psykiskt igen. Läkaren tittade på mig och sa att han rådde mig till att söka nytt arbete, göra något helt annat eftersom det är tydligt för honom att jag inte trivs inom ”mitt område” längre. Vilket han kanske har rätt i, jag har ju fått känslan några gånger att jag liksom är ”klar” med att ta hand om andra.. men en del av mitt hjärta brinner fortfarande för detta, så vad göra?

För enligt honom så mår jag dåligt mentalt/psykiskt och gör inget åt det, jag lyssnar inte på vad hjärnan säger till mig så då är det kroppens tur att säga ifrån. Genom att fysiskt stänga ner, så att jag ska ”byta spår” i livet.

Jaha…. Så pass? Kan han ha rätt?

Ja det är inte omöjligt, jag förstår ju att hjärnan och kroppen måste samarbeta och om den ena inte är nöjd så kommer den andra också att ta stryk så småningom. Men jag har samtidigt svårt att applicera detta för mig själv och mitt liv…

Eller så är det så, jag vet ju att kronisk smärta kan göra att man blir deprimerad för att man aldrig får någon respit i smärtan, den konstanta tröttheten som kommer eftersom man aldrig får sova mer än några timmar under natten pga. smärta någonstans i kroppen, men jag har faktiskt aldrig hört att det kan vara omvänt. Att man mår så mentalt dåligt att det sätter sig som smärta i kroppen? Men här är jag, med en kropp som ibland gör så ont att jag jämrar mig med förhoppning att det onda ska försvinna om jag ger det en röst? Än så länge har det inte fungerat tyvärr, kanske för att jag bara mumlar osammanhängande, det kanske skulle behövas att jag släppte ut ett avgrundsvrål för att hjälpa?

Så vad mer gör smärtan med mig?

Den gör mig ofokuserad ibland, hjärndimma, känslan att jag ”zonar ut” och inte är med i en konversation, jag mer känner än ser personers blickar, deras ögon undrande om hur oförskämd kan man egentligen vara? Som så tydligt visar att deras prat är så ointressant som jag påvisar. Det är det inte, inte alls, men jag har tyvärr inte makten över min hjärna för tillfället känns det som, den väljer helt själv när den behöver pausa och ladda om. Så om du läser detta och vi umgås, ber jag dig att ha överseende och lite tålamod med mig, jag tycker inte att du är ointressant, jag lovar!


Men åter till detta psykiska som har blivit fysiskt, vad är det som har triggat detta? Jag har funderat, grubblat mer än vanligt och där jag kan dra paralleller är detta val som sker idag. Jag är ingen politisk person, jag tycker inte att politik varken är roligt eller spännande och jag hörde en gång ett uttalande i en amerikansk kriminalserie som satte sig i mitt hjärta; ”Politik gör människor opålitliga, jag tror det får dem att hata sig själva, det splittrar familjer och skadar andra”

Ska jag vara helt ärlig så hade jag gärna levt i ett samhälle där vi alla kom överens, gick omkring i mockasiner och hade blommor i håret. Hade enhörningar som husdjur och fes regnbågar, jag tycker det låter så härligt att slippa alla hårda ord, misshandel och mord som vår värld är full av idag. Men jag vet att det är naivt och på gränsen till korkat att tänka så, ni behöver inte oroa er att min hjärna har bränt ut helt och hållet, än. Men jag blir så otroligt provocerad när jag inser att det finns kvinnor som röstar för att vi ska backa tillbaka till 50-talet, med att någon annan ska bestämma över våra kroppar, att utländska män som våldtar ska skickas tillbaka till sina hemländer (gäller det även danska, tyskar och engelsmän?) men svenska män som våldtar ska sträcka på sig och skaffa ett gymkort. Hur kan man uttrycka sig på det sättet?? Det finns bra och dåliga argument hos alla partier, jag tänker inte starta en lång politisk debatt här på bloggen för jag har varken ork eller kunskap till det, men jag blir hederligt förbannad när det framkommer att det finns personer (inte nödvändigtvis politiker) i Sverige som tycker att kvinnor som blir våldtagna får skylla sig själv, att anledningen att män som misshandlar kvinnor ”gör så av samma anledning som man slår barn; av frustration och förtvivlan och en känsla av att kvinnor inte förmår sig att ta till sig av verbal kritik alternativt inte ens går att diskutera normalt med och således endast är mottaglig för en resolut örfil eller dylikt” jag kan bara citera Annie Lööf här: HUR UTTRYCKER DU DIG???

Så otroligt provocerande! Detta är totalt oacceptabelt, jag har noll tolerans för detta! Jag blir så arg att det ringer i öronen på mig, jag biter ihop mina käkar och andas hysteriskt genom näsborrarna, vilket sen leder till kramp i käkarna, huvudvärk och att min puls skjuter i höjden.

Så han har kanske rätt den där läkaren? Den psykiska ohälsan kan bli så starkt att det blir fysiskt. För den måste ut någonstans. Och var bättre än i mina leder, muskler och skelett? Själv hade jag föredragit om den kom ut som en regnbågsfis.

ANNONS
Av ladivamaria - Onsdag 15 aug 19:56

Vi är hemma i Ausås igen. Min kropp är här i allafall, jag har läst någonstans att när man reser så tar det ungefär ett dygn innan själen anläder till samma plats som kroppen befinner sig på. Så vi är nog alla samlade snart, jag, kroppen och själen.

Visst har vi haft det härligt, jag har njutit av värmen som har legat runt 35 grader varje dag ibland ännu närmare 40, vilket är lite ovanligt för mig, jag brukar lida när temperaturen övertiger 27 grader, men i år har jag bara tyckt att det varit härligt. Som att sitta i en konstant bastu, jag tror att jag kommer att besöka simhallen och bastun väldigt ofta nu i vinter.

Vi har bott på ett stort hotell i Oba, Alanya i Turkiet. Det har annonserats som ett lyxigt, 5 stjärnigt hotell med "Ultra all-inclusive" service. 


Mnjaee, det vet jag inte om jag vill hålla med om.. själva byggnaden är väl i och för sig "lyxig", de har fem pooler, tre vattenruchkanor, flera restauranger, stor spa avdelning, nattklubb och väldigt många hotellrum. Men för mig handlar lyx och många stjärnor mer om de små detaljerna. Trevlig, uppmärksam personal är för mig det absolut viktigaste och det kan man bara få om man som arbetsgivare utbildar, uppmuntrar och tar hand om sin personal.


Det var så tydligt att det är slutet av säsongen och alla är trötta och slutkörda. Jag blev utskälld av en kille från "underhållningsteamet" en morgon för att jag "paxat" två solstolar och två parasoller på bryggan. En annan gäst tyckte att jag skulle ge honom ett parasoll vilket jag inte höll med om, då sa "underhållaren" att jag inte skulle vara så självisk och bara tänka på mig själv, det fanns andra gäster där.

Jag undrade i mitt stilla sinne över alla andra som hade "paxat" fyra/fem stolar medans de gick och åt frukost...

Frukost ja... och middagen, ja vad ska jag säga? Där fanns mat, matsalen var stor, många uppläggningsfat osv, men när det var slut då var det slut. Faten fylldes inte på, så kom man ner en halvtimme innan restaurangen skulle stänga så fanns det inte många altenativ kvar att välja på. Antingen kunde man äta hackade tomater, eller hackad gurka, eller hackad tomat OCH gurka tillsammans med lite lök.


Men utsikten var ju fantastiskt vacker

 



   


Så nej vi ska inte klaga jättemycket, vi har haft möjligheten att åka utomlands en vecka och få lite miljöombyte, det är inte alla som kan det.

Och två kvällar åkte vi upp till en bekant som har en restaurang en bit uppför berget i Oba och åt underbar mat. Hon driver restaurangen som ligger i ett bostadskvarter, och att kliva innanför grindarna var som att komma in i en annan värld, så tyst, så vänligt, så gott.

Det spelas ingen hög störig musik, ingen som stressigt springer runt och försöker kasta in fler gäster än vad det finns stolar till, ingen som ska berätta att de är gift med eller har en svensk flickvän och kan därför säga fyra ord på svenska. Bara lugnt, stillsamt och underbar mat. Precis vad vi behövde.

Det är som sagt en bekant till oss som äger och driver restaurangen som heter "A different taste", men efter vårt första besök kändes det som att vi fått en ny vän. Jag hoppas att vi kommer att ses mer i vinter när hon är hemma i sverige och följer hockeyn tillsammans med oss.

Är ni i Alanya så rekommenderar jag verkligen ett besök till dem!

Kolla här! 


https://www.tripadvisor.se/Restaurant_Review-g297961-d2392531-Reviews-A_Different_Taste-Alanya_Turkish_Mediterranean_Coast.html


   


Jag är alldeles salig över att jag hann läsa fyra böcker under tiden vi var där, så magiskt att få den ro jag så behöver att bara försvinna in i en annan värld. Nu är vi som sagt hemma igen, idag fick vi en till tonåring i familjen och skolorna började. Jag vill känna mig peppad och ivrig att börja hösten, att få ett nytt vitt blad att skriva på, börja om lite. Men känslan vill inte infinna sig, jag vill vara kvar i den varma bubblan, framtiden fortfarande långt borta i... ja framtiden... nu behöver jag bara vara. Inte tänka på morgondagen eller nästa månad eller ännu längre fram i tiden. 

Det känns skrämmande, jag har en liten boll av rädsla i magen, den är inte jättestor, så på ett sätt kan den få vara där, kanske den kan vara bra till något? Framtiden är oviss? Framtiden är ljus?


Har alla avslutat sin semester?

Börjat jobba igen?

Är ni ivriga ingör höstens intågande? Tanken på kalla höstdagar, stickade tröjor, varm choklad och filt i soffan, bok?

Tjavars, lite kan jag väl också vara. Med hösten kommer ju så småningom julen.... och det gillar jag ju.



Av ladivamaria - Fredag 3 aug 13:20

Idag är min sista dag på detta jobbet, jag har min sista rast nu, sista gången jag sitter i biblioteket och njuter av att titta på alla dessa böcker. Jag älskar böcker, älskar bibliotek, skulle GÄRNA jobba som bibliotekarie eller i en bokaffär. Eller det kanske inte skulle vara så bra, jag hade inte brytt mig så mycket om kunderna, bara satt mig i ett hörn och läst.
Iallafall, ikväll ska jag avnjuta en god måltid och ett glas vin tillsammans med min man och dotter. Kanske badar vi i poolen. Och hoppas att vi får sova längre än till sju imorgonbitti.
Sen ska vi förbereda oss, packa och så där inför vår Turkiet-resa. Jag tror att jag börjar få lite resfeber, igår lyssnade jag på SkäringerMannheimer podden där de pratade om att barn blir sjuka på semestern. Tydligen är det jättevanligt att man får öroninflammation av bakterier i hotellpoolen... så Annas tips var att droppa olja i örat eftersom det bildar ett ?lock? över örat så bakterier inte kan ta sig in i örat.
Så imorse började jag en lista med saker som jag måste handla och packa ner.

Men nu ska jag jobba lite till, pyssla och rita lite kanske. Se vad barnen hittar på.
I måndags fick jag en present av ett av barnen, en strumpa, fantastisk!

Eller hur?
Kan man annat än att älska barn?
Ha det gött, haj!

Av ladivamaria - Tisdag 3 juli 08:38

Sommaren är i full gång! Underbara, ljuvliga värme har äntligen hittat hit. De senaste tre somrarna har j mest varit ett hån...
Jag har några dagar semester kvar och får spendera dem med Elin. Denna fantastiska tjej, som jag får kalla min dotter. Vi har det så mysigt, sover i och för sig inte särskilt länge... men latar oss på förmiddagen, äter frukost på golvet och leker med katterna.
Hoppar på studsmattan, badar i poolen och njuter av att samla D-vitamin.
Vi har haft några dagar då vi varit på utflykt, igår var vi på Bakken i Danmark tillsammans med mina föräldrar.

Jag tycker verkligen om Bakken, man betalar inget inträde, det är en härlig park att strosa runt i och åkbandet är inte så farligt dyrt. De har många restauranger, barer och caféer som inbjuder till ?peoplewatching? ett av mina favoritsysselsättningar.
Elin ville ha en ballong och eftersom att morfar var med.... så fick hon en vacker, rosa och väldigt dyr ballong...

Hon var så stolt...
Igår kväll somnade hon med ?paaaani hästen? hängande i taket ovanför sängen.
Idag vaknade hon halv sju och gick direkt och hämtade hästen, den kommer nog att följa med överallt idag...
Imorgon ska jag till sjukhuset och göra en magnetröntgen igen. Undrar om de hittar något denna gången? Sen ska jag ha en dag för mig själv, Elin stannar hos mina föräldrar några timmar så jag kan spendera dagen med min bok, meditera, öva yoga och andas. Det behövs också.
Vad har ni för er? Har ni semester? Vad fyller ni era dagar med? Massor av underbara saker hoppas jag

Av ladivamaria - Onsdag 27 juni 21:09

Man ska ju arbeta, det måste vi alla göra på ett eller annat sätt för att få livet att gå ihop eftersom ingenting är gratis här i världen. Ett arbete gör ju också att man känner sig behövd, att man gör nytta för någon, någonstans, att man kanske till och med gör skillnad för en annan människa.

Vissa människor vet redan som barn vad de vill arbeta med och håller fast vid den drömmen genom sin uppväxt, studerar målmedvetet och når dit de vill. För att sedan jobba, vidareutbilda sig inom sitt område och gärna lägga mer än femtio timmar varje vecka på sitt arbete, som de inte ens vill kalla för jobb, det är snarare ett kall och en brinnande passion djupt rotat inom dem. De tar motvilligt semester, är aldrig sjuka och stannar gärna kvar på jobbet efter att de skulle ha gått hem för länge sedan. Jag har alltid faschinerats av dessa människor, eftersom vi är lika olika som en fjäril och en gorilla. Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag blir stor....

Eller jo, det gör jag nog. Till skillnad från när jag var i tidigar tjugoårsåldern då jag ville ha ett stort, mäktigt, hårt jobb där jag skulle vara högsta chefen, en hänsynslös elak sådan, så vill jag nu ha det lugnt och mjukt runt mig nu. Jag vill gå omkring i mjuka yogakläder, dricka te, prata med människor eller vara helt tyst och läsa böcker. Kan man försörja sig på det?


Men om jag nu ska vara realistisk, så måste jag ju ha ett jobb, ett "riktigt" jobb. Som betalar sig i pengar. Men det är en sak som snurrar i mitt huvud: varför måste man jobba heltid? Jo jag vet varför, för att få mer pengar...

Men jag läste en artikel från tidningen Femina idag, den var länkad på facebook så jag vet inte när artikeln skrevs, men det har gjorts en studie på både män och kvinnor om hur vi presterar på våra arbetsplatser. Just denna studie visade att människor som har fyllt fyrtio, BÅDE män och kvinnor, presterar bäst om man jobbar 25%, tre dagar i veckan.

Hoppla....

Det låter faktiskt väldigt härligt att bara jobba tre dagar i veckan...

Och ja, jag tror absolut att man skulle prestera bättre när man är lugn och avslappnad.

När jag nu är tillbaka till att jobba heltid känner jag mig totalt utmattad på kvällarna. Jag vill inte ha det så, och vet ni vad som skrämmer mig mest? Faktiskt riktigt skrämmer mig.. om jag tar ett jobb som jag inte är jättesugen på och driver på mig själv att jobba heltid, fyrtio timmar i veckan, hur länge kommer det att hålla? Hur länge kommer jag att hålla? Vad händer om jag kraschar igen? Hur länge kommer jag att vara sjukskriven då?

Ska jag hålla på så tills jag går i pension?

Jobba, sjukskriven, jobba, sjukskriven...vad blir det för liv egentligen?

Jag är ju en evig förespråkare att man inte ska slita ut sig, ingen kommer att tacka dig för det när du ligger på sjukhuset och inte kan sluta gråta.

Men när man har familj, barn, huslån. Då funkar det inte att jobba 25%, hur mycket te och rökelse man än dricker och bränner. Det är bara fakta.

Ibland är livet bara svårt, svårt att lösa upp knutarna på, svårt att hitta den rätta vägen i, svårt att hitta ljuset... men det är ju just därför det är så underbart, för när det är som allra mörkast, och man börjar se solen färga himlen rosa, då vet man att allt var värt det.

Nu är det godnatt.

Av ladivamaria - Torsdag 14 juni 21:06

Idag har varit en emotinell dag. På förmiddagen organiserade eleverna i årskurs sex Talang i gympasalen där resten av eleverna fick visa upp sång- och dansnummer som de övat på under några månader.

Det var lite för mycket för mig, jag fick lämna hallen ett par gånger för att torka tårar och andas lite. Det har väl sjunkit in på riktigt nu att jag inte ska vara kvar här till hösten, jag får inte förlängt kontrakt, det finns ingen tjänst till mig. När jag stod där och tittade på en film som två av fritidsledarna spelat in som ett litet "Hejdå" till sjätteklassarna som ska vidare till en annan skola till hösten, så gick mitt hjärta sönder lite grann.

Det är så underbart att jobba med människor som bjuder så otroligt mycket på sig själva, ett privilegium, jag kommer att sakna dem.

Medans juryn överlade vem som skulle vinna fick vi lyssna på vacker sång från eleverna som ska ut på annat äventyr till hösten, så då grät jag lite till.

 


   Det är egentligen inte konstigt att jag inte får förlängt, med tanke på min frånvaro sen i vintras så är jag knappast det första valet för en arbetsgivare. Det är ok, lite sorgligt, men ok. Jag ska ta tillfället i akt, sikta mot stjärnorna, göra så att min dröm slår in. Placera mig med laptopen i knät och skriva.

Skriva, skriva, skriva.

 När Thomas slutade jobba hämtade han Elin och åkte till Biltema med farfar för att köpa en födelsedagspresent till Elin. Jag kan inte fatta att hon fyller fyra år på tisdag i nästa vecka. 

Farfar köpte en cykel till henne, hon fick den med sig hem idag, så på ett sätt får man väl säga att firandet av hennes födelsedag har börjat nu. Titta så bra det går!


 

Vår stora tjej....

Nu sover hon, som en liten ängel, och för en stund sedan kom hennes storasyster ner och frågade om vi ville se en film som hon gjort? Eh... har du gjort en film?? Hur då?

iPhone tydligen, jag visste inte att min iPhone kunde göra det... men jo, det kan den uppenbart.

Så trettonåringen gjorde en film om sin lillasyster.

Tyvärr kan jag inte ladda upp den, filmen, men hon hade gjort ett bildspel av Elin och lagt på "Man in the mirror" med sin favorit Michael Jacsson som musik.

Så då grät jag ju igen. 

Nu ska jag också sova, imorgon är det skolavslutning och jag kommer väl att fälla några tårar även då när tonerna till Den blomstertid nu kommer börjar spelas...

Godnatt!




Av ladivamaria - Torsdag 24 maj 11:31

Ni är underbara, vet ni det? Så många krya-på-dig-meddelanden jag fått, mitt hjärta bubblar över av värme. TACK, för att ni tänker på mig och vill att jag ska bli bättre snabbt och ta hand om mig.

Jag har spenderat mycket tid att göra just det, ta hand om mig, smörja in mig med mjukgörande kräm över hela mig, från pannan ner till lilltån, jag brukar inte ha tid att vara SÅ noggrann. Jag har även övat Yoga, mediterat, läst, lyssnat på poddar och sovit. Det har varit ganska skönt, det har hållit mig ifrån att snurra ner mig i ett mörkt hål av saknad efter min lilla (och stora) älskling. Jag har chattat med en av mina kusiner i Canada och hittade då bilder på Elin från när hon var nyfödd....         

tänk att hon varit så här liten..... och tänk att Linnea varit en så stolt storasyster. Det är hon i och för sig fortfarande, hon avgudar sin lillasyster, men nu har ju Elin sin egen (väldigt starka) vilja och Linnea får känna på hur det är att bli utskälld av en fyraåring (det får vi alla, det är blandade känslor) och ibland vill man vara för sig själv, ha lite egen tid när lillasyster inte alltid sister som ett frimärke på sig. 

     

Så liten.....

Tillbaka till ämnet.... Jag fick göra en skiktröntgen igår. Jag skulle ligga helt stilla, inte röra en muskel, så självklart började det klia på näsan och i ögat så fort jag blivit inrullad i tunneln och de sprutat in kontrasten i armen. Och jag fick knipa riktigt hårt för att undvika att släppa ut en prutt, typiskt...

Har ni gjort en skiktröntgen någon gång?

Hur mycket kan det väsnas?

Som en byggarbetsplats i mitt huvud.

Idag när läkarna kom på rond så berättade de att allt såg normalt ut, de kan utesluta proppar, MS och tia attacker. Skönt! Nu ska jag snart till ögonspecialisten kl 13.30 och såvida de inte hittar något hemskt i ögat så får jag komma hem i eftermiddag. YAY!!!

Hoppas på en härlig solig helg att njuta av.

Kram till er alla.

Presentation


Jag har hunnit fylla 40..... Och inser att jag inte är på den "plats" jag trodde och hoppades på när jag var 25. Varken fysiskt eller mentalt. Så jag tänkte ändra på det. Vill Du följa med på min resa?

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ LaDivaMaria med Blogkeen
Följ LaDivaMaria med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se