Senaste inläggen

Av ladivamaria - Torsdag 13 dec 16:36

Julstämningen jag hade har idag flytt sin kos. Tyvärr.

Jag har PMS som skulle få djävulen själv att lägga sig i fosterställning och vagga fram och tillbaka.

Dagen började 05:15 med att Elin kom in med hela tomtestassen i handen, nya strumpbyxor, klänning och luva. När jag hjälpt henne med strumpbyxorna gick hon upp till sin storasyster och sa att hon måste stiga upp för hon har missat sin buss... Linnea vaknade ju med ett ryck stackarn. Men jag måste ju säga att det var lite roligt, hon har ju humor, vår lilla fyra-åring.

Jag insåg därefter att vår hankatt hade kissat i Elins rum under natten, igår gjorde han det i Linneas rum. Så medans jag torkade, moppade och sprayade fick Elin lov att måla en stund. Jag svor över kattskrället och funderade på om jag skulle göra en mössa av honom?

Kommer ut i köket och då har Elin "sminkat" sig med vattenfärg. Läppstift, rouge och ögonskugga. 

Allt detta innan klockan var halv sju på morgonen..


Jag slog på tv:n, tittade på Musikhjälpen och grät.

Loggade in på facebook och gav mig in i den diskussion om huruvida vi ska TILLÅTA små pojkar att vara lucia i ett luciatåg?

Några kvinnor menade att vi inte ska bråka med moder natur utan vi är alla olika, MANLIGT och KVINNLIGT och lucia var ju faktiskt ett KVINNLIGT helgon.

Jag menade att vi faktiskt har kommit längre i utvecklingen så att vi kan skita i vem som är lucia, stjärngosse eller älg om någon vill vara det?

Men kvinnan ville fortfarande veta hur jag skulle förklara varför vi är skapade olika, man och kvinna!! Förklara det! Blev jag uppmanad att göra.... sen blev jag kallad korkad som inte förstod frågan.

Så jag gick ur gruppen som heter ALLA VI SOM ÄLSKAR JULEN.

Och bestämde mig för att inte vara med i några grupper över huvudtaget på facebook som har flera tusen medlemmar och bara en administratör. EN människa kan omöjligt hålla koll på att så många medlemmar ska hålla en anständig tog mot varandra och inte uttrycka sig på ett nedvärderande sätt. Och då menar jag inte att jag blev så kränkt av henne utan att det tillåts att vuxna människor häver ur sig att pojkar är pojkar och flickor är flickor och så ska det fortsätta vara för det har moder natur bestämt.


Efter att jag lämnat Elin på förskolan åkte jag hem och ringde veterinären för att få råd om vad vi ska göra med vår hankatt? Byta foder och sand kan tydligen funka.

Så jag ska fixa det imorgon, idag var det inte läge att göra någonting annat än ligga på soffan, äta pepparkakor och titta på julfilmer i ett desperat försök att locka tillbaka julstämningen. 

Misslyckades tyvärr men jag sov i tre timmar, vilket var skönt.

Nu fixar min man med maten, jag skriver här och funderar på livet, jobbet och allt däremellan. 

imorgon är en ny dag, om ni ser lite julstämning susa förbi er så kan det vara min som kommit på villovägar, skicka gärna tillbaka den hit.



ANNONS
Av ladivamaria - Söndag 18 nov 11:08

Jag vaknade med en galen energi idag! Så jag röjde ut tvättstugan där nu mannen håller på att installera tvättmaskin och torktumlare. 

Vilken dag jag hade igår, jag är salig!!

Jag och mina fina svägerskor var i Göteborg och såg Mia Skäringers show No More Fucks To Give.

Jag har inte riktigt orden än för att beskriva hur det var, mer än otroligt många superlativ. Hon är en gudinna! Sätter ner skåpet där det ska stå. Slår huvudet på spiken. Tell it like it is.

Nu ska jag inte citera eller berätta något av det hon säger i sin show, mest för att jag inte är helt säker på detta med rättigheter osv och ni kanske själva har köpt biljetter och ser fram emot hennes show vid ett annat tillfälle. Men jag ska säga så mycket att det ifrågasätts lite hur det kommer sig att män (vissa män, absolut inte alla män, gud förbjude att man skulle dra alla män över en kam) har betett sig fruktansvärt mot kvinnor och aldrig blivit straffade? Varför blir våldtäcktsoffer fortfarande, idag, 2018, inte trodda, utan istället hålls mannen om ryggen och skyddas så att HANS liv inte ska bli förstört. (Ja jag pratar om Trump och Brett Kavanaugh, bl.a.)

Hur skulle samhället reagera om en KVINNA tafsade på män som hon t.ex arbetade med? Hade hon fått lov att ta en "Time-out" med full lön?

Hade hon fått stöd och förståelse eftersom hon är ett "geni"?

Eller hade hon blivit fastkedjad i en mörk källarhåla och nyckeln bortkastad?


 

Hon sjunger också denna kvinna, jättefint! Så några gånger stämde hon upp i väldigt känslosamma sånger. Jag satt hänförd genom hela föreställningen. Jag skrattade, klappade, tjoade och fällde en liten liten tår.


   


Det verkar som att det inte finns en endaste liten biljett kvar till någon föreställning. Hon är ju inte som David Batra eller Johan Glans som turnerar i tre år genom hela sverige (och vissa andra länder) och besöker varenda byhåla här finns. Nej vår Mia är mer än så, hon mer än en komiker, mer än en skådespelare, mer än någon som kan sjunga. Hon inspirerar, stöttar (utan att veta om det) och för oss frammåt i vårt sätt att tänka och agera för att vi alla ska må bättre.

Så tycker jag. Och det får jag lov att göra.

Avslutar med ett klipp som hon spelat in tillsammans med en grupp fantastiska powerkvinnor.

Enjoy!


 



ANNONS
Av ladivamaria - Söndag 4 nov 10:31

Jag vill fortsätta lite på gårdagens tema om vänskap. Jag skrev ju att jag hoppades att ni hade några vänner som är "livstidare", de där vännerna som stöttar er, lyssnar på er och om det behövs även ifrågasätter något som ni gjort, självklart på ett respektfullt och vänligt sätt. För riktiga vänner gör det, de står inte bara och nickar och håller med om allt som man gör, riktiga vänner får dig att växa och bli starkare.

Jag glömde att skriva att jag självklart också har några livstidare. Eller jag glömde inte, men jag var så trött och kände att jag inte skulle skriva om dem på ett rättvist sätt om jag hade fortsatt att skriva igårkväll.

Idag kan jag tyvärr inte skryta med att vara utvilad, Elin har sparkat på mig hela natten, jag har nog bara sovit en eller två timmar sammanlagt, men, jag ska skriva detta inlägget ändå.

Jag är lyckligt lottad som har flera livstidare, vänner som står mig otroligt nära och pratar mitt språk. Vi träffas kanske inte varje månad och ibland pratar vi inte heller via chat eller sms, men det gör inget, för vi vet, att den andra finns där alltid. När man behöver uppiggning, uppmuntran, tröst eller bara vill berätta att man precis ätit något jätteäckligt till lunch och skratta tillsammans ja då finns livstidare där.

Jag älskar att de som står mig närmast vet att jag inte dömer eller lägger någon värdering i hur de lever sitt liv, hur de uppfostrar sina barn eller hur ofta de tränar och jag vet att detsamma gäller för mig. Vi finns för varandra, stöttar i föräldrarollen för vi vet att det här med att vara förälder ÄR underbart men det krossar även ens hjärta. Lite grann varje dag. Vi gör nog vårt bästa att trösta när livet faller ihop och en av oss måste hitta alla bitar och pussla ihop sig igen, en bit i taget.

Jag vet att även om jag inte pratar med någon av mina livstidare så kan jag skicka iväg ett sms och säga; Idag är jag så ledsen och få tillbaka kärlek. Ingen som oförstående undrar Varför då? Vad har du att vara ledsen över? Jaha....ja det är vi väl alla??

Jag är så glad och tacksam över mina livstidare och att jag får vara deras livstidare, jag ser faktiskt fram emot att sitta med dem när vi är över sjuttio år, rullator, någon form av alkohol i ett glas (de flesta av mina livstidare älskar vin, jag tycker det är gott ibland, men kanske när jag har fyllt sjuttio år kan jag erkänna för hela världen att jag föredrar coca cola och ibland en skvätt vodka i den...) och ställa världen till rätta.


Det känns som att jag måste avsluta med denna sången/videon




Ha en underbar söndag, ta hand om varandra.

Av ladivamaria - Lördag 3 nov 20:06

Det här med vänkap kan vara svårt. Fortfarande vid 42 års ålder händer det att jag sitter och undrar vad folk tycker om mig, om de tycker att jag är en härlig person, någon som är kul att vara med, lättsam men samtidigt någon man kan prata med och lita på?

Eller är jag uppblåst, självgod och dryg? Någon som man bara träffar för att man inte på något sätt kan "bli av med" mig? Det sista tror jag egentligen inte, jag är säker på att de som jag kallar vänner tycker genuint om mig, vår vänskap är genuin och ärlig, men ibland snurrar tankarna iväg i banor om de där människorna som kommit och gått i mitt liv. För visst har även ni dem personerna som ni träffat under en period i ert liv, umgåtts mer eller mindre intensivt med och sen rinner vänskapen ut i sanden.

Varför blir det så?

Jag älskar detta "citat", eller det är för långt för att vara ett citat, vad kan man kalla det? En text? 

Ja en text om vänskap, så vackert och sant:

 

Jag har träffat många fina människor genom arbete och studier, som jag har haft otroligt kul med och under en period har det känts som om detta varit mina livskamrater, dem som alltid kommer att vara i mitt liv.

Men så har det inte blivit, våra vikariat har avslutats eller kurserna har kommit till en enda och vi har tagit olika vägar till resten av våra liv och inte fått riktigt plats i varandras liv längre.

Man kan ju tänka att om man verkligen är vänner, riktiga vänner, så gör man plats för varandra i sitt liv, om man verkligen vill och vill man inte så ska man säga det till sin "vän" istället för att vara undvikande och det är ju sant.

Men jag tror inte att det är så enkelt att man bara säger till någon: Tack för den här tiden, det har varit jättekul men nu drar jag, ha det fint!

För man kanske inte ser det så svart och vitt, man har kanske alla avsikter och önskan att ringa, träffas och fortsätta vänskapen men som det står i texten ovan: It is real! But only for a season


För några år sen hade jag tre fantastiska tjejer i mitt liv, vi hade jättekul tillsammans, jag skrattade tills jag grät och vi pratade om allt, kunde sitta på ett fik i flera timmar och bara prata. Sen hände nog något, jag fick ett nytt jobb, jag träffade mitt livs kärlek och blev gravid. Flyttade från den stora staden.

Och plötsligt hade jag inte samma tid längre, jag lärde mig andra saker som också var viktiga för mig och en dag insåg jag att jag inte pratat med "mina tjejer" på väldigt länge.

Jag försökte skriva något snällt.

Något roligt, skickade en bild på Elin som då var ungefär åtta månader och jag hoppades att de ville träffas igen, fastän jag inte alls visste hur jag skulle ro ihop det, hela perioden som jag var föräldraledig gick jag mest runt som i ett vacuum med konstant hjärndimma. Jag ville träffa mina vänner, men samtidigt så var allt så svårt.

Så jag fick svaret att de inte tyckte om att jag försvunnit, att de kände sig svikna och illa behandlade av mig. 

Ja. Så kanske det var. Men det var aldrig meningen att såra någon, det var det sista jag ville.

Men jag tror att vi var definitivt menade för varandra endast, "For a season"

Jag minns dem med värme och glädje och jag hoppas de har "förlåtit" mig för att jag helt omedvetet svek dem.

Jag har ju också känt mig lite sviken ibland, av någon som brukade bli hembjuden till oss flera gånger i månaden. Middag, vin och snacks, inget snålande, men aldrig blev vi bjudna till deras hem. När jag sa till Thomas att vi kanske skulle vänta lite med att bjuda över dem nästa gång? Se om de hör av sig till oss?

Det gjorde de inte. Nu är det snart ett år sen vi åt middag tillsammans. Så kan det bli.

Kanske vi kom in i deras liv "For a reason"?

Men man undrar ju självklart varförd det hux flux blir knäpp tyst från någons håll som man trodde var ens vän. Och man börjar undra om man sagt eller gjort något som har sårat?

Men det får vara så, livet rullar på och jag är helt ok med att vara någons "For a reason eller season" så länge jag får några "Lifetimers" också.



Jag kommer nog att skriva fler inlägg om ämnet med vänskap, men just nu är jag för trött.

Jag hoppas att ni har vänner i ert liv som aldrig försvinner utan att förklara varför, och att ni har fått uppleva hysteriska skratt tillsammans med vänner som bara är hos er för en kort tid.

Av ladivamaria - Måndag 15 okt 12:21

Jag är så trött på vissa saker! Så jag varnar, detta inlägg kan förefalla som gnälligt, feministiskt och kanske även stötande för vissa. Så läs inte om du är känslig.

Jag är trött på mig själv som inte har tillräkligt med kunskap och utbildning (och därmed även avsaknad av självförtroende) för att verkligen stå upp för mina åsikter och känslor när det kommer till ämnen som är viktiga för mig.

Jag hatar att jag vet i mitt hjärta och i min själ vad jag tycker om #metoo, kroppshets, kvinnovåld och patriarkatet men jag har inte orden att föra en verklig kamp som jag vill göra. Jag vill kriga för mänskliga rättigheter och för att världen ska bli en bättre plats för alla, utan att det kommer någon pompös gubbe och antingen klappar mig på huvudet och kallar mig "lilla gumman" det ska du inte bry ditt söta lilla huvud med, eller så hotar samma gubbe att våldta mig, för det är där problemet ligger så klart, jag har inte blivit påsatt "ordentligt", hade jag bara fått en riktig stake i alla hål så hade jag varit mer lugn och harmonisk.

Jag följer många kvinnor på instagram som också krigar och när jag läser deras texter så nästan hoppar jag upp och ner och skriker: JA! Just så! Det är PRECIS så här jag har tänk, känt och funderat i flera år, ända sen jag var i tidiga tonåren, men jag hade ingen att bolla med, ingen som verkade fundera på samma sätt som jag. Så jag gick den andra vägen, att vara en söt tjej (dock tjock) som tuggade tuggummi, blinkade med ögonfransarna, plutade med läpparna och skrattade på ett klingande sätt. Samtidigt så växte mitt eget självförakt, jag förstod inte vad det var, mer än att något skavde, som behövde tryckas ner och försvinna, så jag åt. Åt för att dränka den inre rösten som kämpade för att överleva men som jag ville döda. Och jag lyckades väl droga den i allafall, så att den hamnade i koma under många år... men nu är den vaken igen...och jag vill skrika, men där kommer det där självförtroendet in, det som inte är så starkt, jag vågar inte, för jag vill inte bli åthutad av någon gubbe som tror att han vet bättre än mig.

Men jag tänker citera några kloka underbara kvinnor och jag hoppas verkligen att jag gör rätt när jag skriver kvinnornas namn och var de skrivit/sagt detta.

"4 av 5 svensk kvinnor har blivit utsatta för sexuella övergrepp alltså 80%"Cissi Wallin i svt morgonstudion 11/10 2018

"If a man says to you that a woman is crazy or difficult, ask him: What bad thing did you do to her?" Natali Portman

"Som tjock förväntas man avstå från allt som är onyttigt, från skräpmat, godis, bullar. Man ska späka sig, utöva självkontroll... Man ska framförallt vilja gå ner i vikt och aktivt jobba för det för då är man iallafall en värdig tjockis och först då förtjänar man omgivningens respekt" av Lady Dahmer på Instagram

"Feminism isnt about hating men, feminism isnt man hating, just because you´re a feminist it doesnt mean that you hate men, you dont have to hate men to become a feminist, feminism dont hate men, and you have said it so many times and they still dont listen so you now start to..MMM well...." Sofie Hagen, stand up

"Det är så här kvinnor krigar" Mia Skäringer

Det finns så många fler otroligt bra citat från kvinnor, om kvinnor som först blir utnyttjade och sen förlöjligade när de berättar vad de blivit utsatta för. Jag syftar just nu på USAs president Donald Trump (kräk) som står och förlöjligar Dr Christine Ford efter att hon berättat att den högste dommaren i högsta domstolen Brett Kavanaugh våldtog henne när de var unga. Ja många kommer att fortsätta skrika: "Det var 30 år sen, varför anmälde hon inte då???" Jag vet inte om jag orkar gå in på hur en människa, en kropp, ett sinne reagerar på att bli utsatt för ett grovt trauma... men det är inte alltid möjligt att berätta precis efter att det har hänt. Varför fattar inte folk att man hittar inte på en våldtäkt!!!

Jag är trött på att folk dömer varandra efter utseende, första gången jag fick höra att jag inte duger som jag är, var när jag gick på dagis, jag var nog 3 eller 4 år och en fröken sträckte fram en burk med kakor mot mig och sa; Vill du ha en Maria eller bantar du? Jag visste inte vad hon menade, men alla andra fröknar skrattade och sa; Det kanske du borde göra. 

Mamma och pappa bantade jämt, åt inte middag utan någon konstig sörja från en Dr Kosa, det såg ut som sågspån som blandades med vatten... jag förstod inte vad banta betydde och jag såg aldrig någon skillnad på deras kroppar, för mig var de bara mamma och pappa, som alltid fanns där för mig, kramade mig, älskade mig. Men de där andra som finns i ett barns liv, förskolepedagoger, lärare, andras föräldrar, klasskamrater ja "alla andra" som trodde de gjorde mig en tjänst när de sa; Du har ett så fint ansikte, om du bara gick ner lite i vikt skulle du kunna få vilken kille som helst.    Men varför är det så viktigt? Jag var singel länge och fick jätteofta frågan; har du inte träffat någon än? Och när jag sa nej så lade någon alltid huvudet på sned och sa "Åh din stackare, men var inte ledsen, han kommer när du minst anar det" Vem sa att jag var ledsen? Och varför är det livets stora mål? Att "träffa någon" och skaffa barn?

Missförstå mig inte, jag älskar min familj över allt annat och skulle gå sönder om jag inte hade dem, men jag har alltid förundrats över att folk tycker man är lite konstig om man inte har någon "speciell vän" i sitt liv.

Jag är trött på att folk tycker att #metoo har gått för långt och att det är en häxjakt på män, faktiskt inte alla män är våldtäktsmän! Nej det är det ingen som har sagt heller!! Men #metoo handlar inte om att vi ska höja alla fina och bra killar till skyarna, det handlar om att det måste bli ett slut nu, alldeles för många kvinnor blir förföljda, trakasserade, misshandlade, utnyttjade, våldtagna och dödade - av män, det är bara så att det är män som gör detta, inte alla män, nej, men alldeles för många män. Punkt!

Jag förstår sen inte varför de "hederliga" killarna, just de som inte våldtar eller terroriserar, varför säger de inget?? Varför tar de inte sin broder i kragen och ryter till? Säger att detta är fan inte ok!! Tänk om det var din dotter/syster/fru/flickvän/mamma som blev utsatt? Hade de inte trott på henne heller? Hade det då varit en fråga om att en domstol skulle besluta huruvida detta hade inträffat eller inte? Döma deras närstående om de druckit för mycket? Haft för kort kjol på sig? Promenerat i på ett "olämpligt" ställe? Jag undrar om de hade tyckt att en domstol då skulle ta det beslutet? Eller om de då hade velat hänga ut förövaren? Bara något jag undrat över när jag ligger vaken på natten.. 

Det sista jag tänkte skriva om att jag är trött på vet jag kommer att få mig stenad... men jag är så trött på solen... Det är två veckor kvar till November och det är varmt som det var i Augusti. Jag vill ligga på soffan under en filt, tända ljus klockan två på eftermiddagen och kolla en skräckfilm. Men det går inte, för solen strålar in i vardagsrummet och bländar mot tv:n så jag ser inget. Jag började göra i ordning för hösten i trädgården för en månad sen, men pelargonerna skjuter nya skott.

   och detsama gäller dahlierna    och jordgubbarna tror att det är sommar... vi plockade faktiskt några igår. 

   om två veckor är det halloween, men hur ska man kunna skrämmas när solen skiner hela tiden?? 

     

För om vi har sommar så här länge, hur länge kommer vi att ha snö och vinter nästa år?? 

Blir det att dansa runt en snögubbe istället för midsommarstång?

Jag är så evinnerligt trött på folk som säger att "väder", ja det kan vi inte rå på. 

Nej, kanske inte, men detta extremväder måste väl alla fatta har allt att göra med hur vi människor behandlar vår jord? Vi återvinner inte ordentligt, vi släpper ut en massa skit i luft och vatten, vi skövlar regnskog och vi äter kött tills det kommer ut ur öronen på oss. Isarna smälter och hela landskap brinner. Tycker ni att det är normalt? Acceptabelt? Jag tycker inte det, jag är faktiskt rädd, för att kanske inte jag, men mina barn kommer att leva när naturkatastrofer kommer att bli något vi måste fly från. Men det hade kanske varit bättre att vara rädd för naturen, den kan vi ju som sagt inte påverka, än att vara rädd för människor..?


Ja nu har jag kommit ut ur min bittra feministgarderob, har ni orkat läsa allt?

jag känner mig lite lättad faktiskt.... eller inte lättad, jag menar nog lättare... vad vet jag? Jag är ganska obildad som sagt.

Jag hoppas ni får en fin dag, kanske något att tänka på? Eller en anledning att hata mig? jag vet inte.

Av ladivamaria - Söndag 14 okt 14:57

Söndageftermiddag, och helgen lider mot sitt slut. Jag har ont i huvudet och känner mig allmänt trött och hängig. Jag sa ju till mig själv att ha mycket tid med familjen och för mig själv och inte köra på för fullt för mycket. Och ändå står jag här och i stort sett slickar på den berömda väggen. Jag måste dra i handbromsen, varva ner och bara vara. Jag trodde dock inte att det skulle vara så svårt, att jag skulle vara så dålig på det, men det är jag. Det dåliga samvetet flåsar mig konstant i nacken, jag borde göra mer, jag borde jobba mer, jag borde städa mer, jag borde laga bättre mat åt min familj, jag borde spendera mer tid med Elin, njuta av varje sekund med henne och aldrig någonsin bli irriterad. Det är ju ändå mitt eget fel att hon ibland uppför sig trotsigt, det är ju jag som uppfostrar henne så hennes uppförande är ju direkt kopplat till mig själv... ja ni hör hur jag håller på... och jag vet ju att det kommer att gå riktigt illa om jag inte taggar ner så att säga. Min kropp och mitt sinne skriker efter en hel dag på soffan med en bok, men om den dagen skulle komma så "ska jag bara" en massa saker först för att verkligen kunna ta till vara på timmarna att inte göra någonting på. 

Igår var vi ute i skogen en sväng. DET var härligt och välbehövligt. Att få njuta av vädret och vår härliga natur, låta Elin springa av sig (vilket hon också behövde) och se hur träden och buskarna håller på att explodera i varma orange, röda och gula färger.        

Sen åkte vi hem, tittade på deprimerande hockey (vad är det som händer Rögle??? Vad håller ni på med??) och lagade köttfärslimpa. Det var himmelskt gott. Kokt potatis, inlagd gurka, sås, broccoli, blomkål, morötter och mammas lingon. Vattnas det i munnen på er?

Sen slängde vi oss i soffan och tittade på Mordet på Orientexpressen av Agatha Cristie, nyinspelad 2017. Den var rätt bra, men jag nickade till ett par gånger ändå, trött som man är.

Jag hoppades på att huvudvärken som anlände igår skulle vara försvunnen när jag vaknade imorse, men det var den inte, och trots stretchövningar, otaliga glas med vatten och även smärtstillande tabletter så biter den sig kvar. Vi får se om den kan tänka sig att försvinna inatt istället och låta mig vakna imorgon och känna mig energifylld istället för urlakad och trasig.




Av ladivamaria - Måndag 24 sept 14:45

Regnet öste faktiskt ner, det rann en ström med vatten längs med min nacke och ner på ryggen när jag lutade mig in för att pussa min dotter och säga ”Hejdå, vi ses på söndag” jag visste att jag var tvungen att göra det snabbt, vara glad på rösten annars skulle hon bli ledsen och då även jag. Stor resväska, (packad med täcke, kudde, necessär, bok, mjuka kläder, två böcker och ett stearinljus) kasse med luftmadrass, kylväska med mat, handväska och min yogamatta skulle uppför några trappor och in i en lägenhet i Malmö denna kväll. Jag skulle på mitt livs första retreat och var så spänd, nervös och lycklig på samma gång, att jag tillåtit mig själv att göra detta, gå in i ett lugn jag har svårt att hitta i min vardag. Alexander mötte mig i trapphuset och hjälpte mig med min resväska in i lägenheten som skulle bli min hemvist i två dygn.

Vi var åtta individer från olika vägar av livet som samlades denna fredagskväll för att alstra kraft, läka, få ro i själen och omge oss med likasinnade.

Helgen arrangerades av Alexander Lauritsen, medium, dipl. Samtalsterapeut, Healer och certifierad regressionsterapeut och Lasse Westberg dipl. Samtalsterapeut, tidigare lärare i Psykosyntes och utbildad handledare på Humanova i Stockholm. Två fantastiska, närvarande män som båda brinner för människor, för vårt inre andliga och att hjälpa sina medmänniskor att koppla upp sig med sin själ.

 

Så vad gör man på en ”Må bra helg”?

Vi har mediterat, guidade av Lasse och Alexander har vi fått ta oss in i vårt innersta, möta både det ledsna och glada barnet i oss, gå tillbaka till händelser som har påverkat oss i det förflutna, konfrontera det och sedan har det getts tid att reflektera både på egen hand och i gruppen. Vid vissa tillfällen har det varit tufft, det är inte alltid man vet vad som döljer sig i vår mörka själ, men Alexander och Lasse har hjälpt oss på ett respektfullt och kärleksfullt sätt att ta oss igenom den svåraste stunden och sedan gett oss redskap att vända vårt tankesätt och hela oss själva.

Vi har lyssnat på Lasses föreläsning om Du har dina känslor men du är inte dina känslor och Alexander delade med sig av sin kunskap om Ande-kropp-själ, tre grundstenar som hör ihop. Fokus har under hela helgen legat på vårt inre mående och hur det som vi skickar ut i universum – våra tankar – påverkar oss, hur vi uppnår våra innersta drömmar och varför vi mår bra av att stilla vårt sinne en stund varje dag. Det har fått mig att - äntligen – inse och tillåta mig själv att vara värdefull, bra, och att jag är värd att finnas. Jag skickar ut tacksamhet till universum för det jag varit med om tidigare, för det har trots allt gjort mig till den jag är idag, ödmjuk, klok och med mycket empati för andra människor. Jag är tacksam för att jag fick gå den här kursen med just de här människorna som jag i framtiden kommer att kalla mina vänner och jag är tacksam att just Alexander och Lasse höll i den här helgen, guidade mig, accepterade mig och gav mig den sista knuffen som mitt självförtroende behövde.

Jag rekommenderar varmt att Du ger dig själv den här gåvan att ta hand om din själ en helg. Meditation, affirmation och att tillåta sig själv att läka är så viktigt i dessa dagar.

På söndagseftermiddagen satte Lasse på musik och sa till oss att ta kontakt med ”den lilla” i vårt inre, sedan ”den stora”, ”den arga”, ”den sensuella” och ”den lekfulla” inom oss och röra oss som dem. Svårt för vissa, jag har själv tidigare hatat sådana här övningar och ofta stått på samma punkt och bara gungat från sida till sida. Så döm om min förvåning när jag märkte hur jag tog ut rörelserna, trampade med hela foten i golvet som den store, trippade på tå som den lilla och boxades med armarna som den arga… Vem hade kunnat tro det?

Lasse såklart! Hans värme och vänlighet var enorm.

Efter en ljusandakt där vi fick meddelanden från ärkeängeln Mikael, befäst allt vi tagit in under helgen så var det dags att ta farväl, vi stod i en ring med armarna sammanflätade med varandra och tackade för denna helg. Med lätta steg dunsade jag sedan min resväska nedför trapporna, ut på gatan, in i armarna på min man som hämtade mig. Sen slängde jag upp dörren till baksätet av bilen och täckte min dotters ansikte med pussar.   Tacksam!

Vill du vara med på nästa Må bra helg? I Maj 2019 kommer det att arrangeras igen. Kontakta Alexander på alexanderlauritsen2@yahoo.se eller på Facebook; Finn din livskraft- Medium Alexander

Vi kanske ses där…?

Av ladivamaria - Söndag 9 sept 12:34

När jag föddes så hade jag höftledsluxation, det kallas också medfödd höftledsinstabilitet. Det innebär att ledkulan lätt kan förskjutas ur sitt normala läge. Ibland kan ena eller båda höftlederna ligga ur led, alltså i felaktigt läge, redan när man föds. Detta beror på en ökad elasticitet i ledkapseln eller på att ledpannan är för grund. Det är ett ovanligt tillstånd men är vanligare hos flickor än hos pojkar. Drygt hälften av alla barn med höftledsinstabilitet föds med ena eller båda höftlederna ur led, höftledsluxation. Hos övriga är leden så ostadig att den lätt kan komma ur sitt normala läge. Den vanligaste behandlingen är att barnet får ligga i grodställning i en så kallad von Rosenskena i sex till tolv veckor. Hur länge det blir beror på hur ostadig leden är. Skenan sätts direkt på kroppen och blöja och kläder sätts utanpå. 

Båda mina höftleder låg ur led och jag låg i von Rosenskena i tolv veckor. Detta gjorde att jag alltid har varit förvånansvärt vig för att vara så överviktig som jag alltid också har varit, jag kunde bita mig i hälen fram tills jag blev gravid för fem år sen och utan större problem lägga benen bakom mitt eget huvud. Så är det dock inte längre... Jag har fått diagnosen fibromyalgi, vilket innebär konstant smärta och stelhet i muskler och leder, nedsänkt smärttröskel vilket gör att beröring som friska personer kan tycka känns skönt faktiskt kan göra ont på mig. Jag äter ganska starka smärtstillande mediciner varje dag och oftast så tar de toppen av smärtan, men har jag en s.k ”dålig dag” har jag svårt att över huvud taget röra mig. Jobbigt och tråkigt men utan att låta som en drama-queen så har jag vant mig vid att ha det så här, jag kan inte minnas hur det känns att inte ha ont någonstans alls.

Nu i sommar så verkar min fibro ha ”sparkat bakut”, man skulle tro att den underbara värmen vi har haft skulle göra det bättre, för ofta kan en varm vetekudde på mina värkande kroppsdelar lindra lite, men tyvärr har så inte varit fallet. Jag har haft mer ont än någonsin och jag har haft svårt att jobba och svårt att vara en del av familjen, mycket tid här hemma har gått till att vila och återhämta mig, ligga på soffan eller i sängen med en kudde i knävecken eller benen lutade mot väggen. Det har varit tufft att inte kunna hitta på en massa roligheter med familjen och jag har känt mig ledsen och nere. Så i augusti gick jag till min läkare, samma läkare som sjukskrev mig i januari när jag hade panikångestattacker och berättade hur ont jag har och hur rädd/nervös jag är för att börja jobba inom vården igen. För nu är det mitt enda alternativ. Jag menar inte att det är ett dåligt alternativ att jobba inom LSS, men när jag vet att jag inte kommer att klara att lyfta en annan människa (även om vi har liftar och alla tänkbara hjälpmedel) eller gå långa promenader där jag behöver knuffa en rullstol, så känns det inte jättebra.

Min läkare är verkligen bra, han ser mig, hör vad det är jag säger och ibland inte säger och ger mig bra tips på hur mitt liv ska bli lättare, jag känner mig otroligt lyckligt lottad eftersom jag vet att många människor känner det som att de inte blir sedda, inte tagna på allvar av sjukvården här i Sverige. Han, läkaren, sa att han skulle sjukskriva mig i tre veckor men jag kunde inte räkna med att vara sjukskriven någon längre tid, försäkringskassan ser inte fibromyalgi som tillräckligt allvarligt att vara sjukskriven en längre period för. Nu har jag ju inte som mål att vara långtidssjukskriven, även om det är väldigt skönt att ha möjligheten att vara hemma när man är sjuk så börjar i alla fall jag klättra på väggarna när jag piggnar till… så att bara gå och dra här hemma funkar inte, jag vill ut, hitta på saker, shoppa, fika, gå på bio och det är ju inte gratis… så eftersom vi inte har vunnit en stor summa pengar på lotto och har en bottenlös pengakappsäck att ta pengar ifrån, så måste jag jobba. Men som sagt, jag är nervös för hur det ska gå, jag vill ju inte bränna ut mig varken fysiskt eller psykiskt igen. Läkaren tittade på mig och sa att han rådde mig till att söka nytt arbete, göra något helt annat eftersom det är tydligt för honom att jag inte trivs inom ”mitt område” längre. Vilket han kanske har rätt i, jag har ju fått känslan några gånger att jag liksom är ”klar” med att ta hand om andra.. men en del av mitt hjärta brinner fortfarande för detta, så vad göra?

För enligt honom så mår jag dåligt mentalt/psykiskt och gör inget åt det, jag lyssnar inte på vad hjärnan säger till mig så då är det kroppens tur att säga ifrån. Genom att fysiskt stänga ner, så att jag ska ”byta spår” i livet.

Jaha…. Så pass? Kan han ha rätt?

Ja det är inte omöjligt, jag förstår ju att hjärnan och kroppen måste samarbeta och om den ena inte är nöjd så kommer den andra också att ta stryk så småningom. Men jag har samtidigt svårt att applicera detta för mig själv och mitt liv…

Eller så är det så, jag vet ju att kronisk smärta kan göra att man blir deprimerad för att man aldrig får någon respit i smärtan, den konstanta tröttheten som kommer eftersom man aldrig får sova mer än några timmar under natten pga. smärta någonstans i kroppen, men jag har faktiskt aldrig hört att det kan vara omvänt. Att man mår så mentalt dåligt att det sätter sig som smärta i kroppen? Men här är jag, med en kropp som ibland gör så ont att jag jämrar mig med förhoppning att det onda ska försvinna om jag ger det en röst? Än så länge har det inte fungerat tyvärr, kanske för att jag bara mumlar osammanhängande, det kanske skulle behövas att jag släppte ut ett avgrundsvrål för att hjälpa?

Så vad mer gör smärtan med mig?

Den gör mig ofokuserad ibland, hjärndimma, känslan att jag ”zonar ut” och inte är med i en konversation, jag mer känner än ser personers blickar, deras ögon undrande om hur oförskämd kan man egentligen vara? Som så tydligt visar att deras prat är så ointressant som jag påvisar. Det är det inte, inte alls, men jag har tyvärr inte makten över min hjärna för tillfället känns det som, den väljer helt själv när den behöver pausa och ladda om. Så om du läser detta och vi umgås, ber jag dig att ha överseende och lite tålamod med mig, jag tycker inte att du är ointressant, jag lovar!


Men åter till detta psykiska som har blivit fysiskt, vad är det som har triggat detta? Jag har funderat, grubblat mer än vanligt och där jag kan dra paralleller är detta val som sker idag. Jag är ingen politisk person, jag tycker inte att politik varken är roligt eller spännande och jag hörde en gång ett uttalande i en amerikansk kriminalserie som satte sig i mitt hjärta; ”Politik gör människor opålitliga, jag tror det får dem att hata sig själva, det splittrar familjer och skadar andra”

Ska jag vara helt ärlig så hade jag gärna levt i ett samhälle där vi alla kom överens, gick omkring i mockasiner och hade blommor i håret. Hade enhörningar som husdjur och fes regnbågar, jag tycker det låter så härligt att slippa alla hårda ord, misshandel och mord som vår värld är full av idag. Men jag vet att det är naivt och på gränsen till korkat att tänka så, ni behöver inte oroa er att min hjärna har bränt ut helt och hållet, än. Men jag blir så otroligt provocerad när jag inser att det finns kvinnor som röstar för att vi ska backa tillbaka till 50-talet, med att någon annan ska bestämma över våra kroppar, att utländska män som våldtar ska skickas tillbaka till sina hemländer (gäller det även danska, tyskar och engelsmän?) men svenska män som våldtar ska sträcka på sig och skaffa ett gymkort. Hur kan man uttrycka sig på det sättet?? Det finns bra och dåliga argument hos alla partier, jag tänker inte starta en lång politisk debatt här på bloggen för jag har varken ork eller kunskap till det, men jag blir hederligt förbannad när det framkommer att det finns personer (inte nödvändigtvis politiker) i Sverige som tycker att kvinnor som blir våldtagna får skylla sig själv, att anledningen att män som misshandlar kvinnor ”gör så av samma anledning som man slår barn; av frustration och förtvivlan och en känsla av att kvinnor inte förmår sig att ta till sig av verbal kritik alternativt inte ens går att diskutera normalt med och således endast är mottaglig för en resolut örfil eller dylikt” jag kan bara citera Annie Lööf här: HUR UTTRYCKER DU DIG???

Så otroligt provocerande! Detta är totalt oacceptabelt, jag har noll tolerans för detta! Jag blir så arg att det ringer i öronen på mig, jag biter ihop mina käkar och andas hysteriskt genom näsborrarna, vilket sen leder till kramp i käkarna, huvudvärk och att min puls skjuter i höjden.

Så han har kanske rätt den där läkaren? Den psykiska ohälsan kan bli så starkt att det blir fysiskt. För den måste ut någonstans. Och var bättre än i mina leder, muskler och skelett? Själv hade jag föredragit om den kom ut som en regnbågsfis.

Presentation


Jag har hunnit fylla 40..... Och inser att jag inte är på den "plats" jag trodde och hoppades på när jag var 25. Varken fysiskt eller mentalt. Så jag tänkte ändra på det. Vill Du följa med på min resa?

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ LaDivaMaria med Blogkeen
Följ LaDivaMaria med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se